Den är inte subtil eller ens genomtänkt alla gånger. Men den är alltid djupt mänsklig. Inte många är skoningslöst konsekventa konstnärer längre. Joakim Thåström kanske. Och definitivt Zlatan Ibrahimovic.
Sveriges genom alla tider främsta punkare. Alla kategorier.
Årets skönaste citat kom rätt sent.
- Jag borde ha slagit sönder en bar och kraschat en bil i fontänen där uppe på Avenyn och vinglat hem i kallingarna. Det hade varit mer en skandal på min nivå.
Gud, vad jag önskar att det var jag som sagt det där. Kanske till en ointresserad reporter på The Golden Days vid Brunnsparken efter en stadig vinfrukost.

Men det är så klart Zlatan.
Det blir inte bättre. Han skulle kunna göra det så enkelt för sig.
Bara glida runt i solglasögon och smågarva förnöjt. Han skulle kunna säga att han inte bryr sig om det förflutna, om gamla oförätter, om gamla tränare och lagkamrater.
Han skulle kunna ljuga om att han älskar Lejonkungen och gillar alla människor med samma reglerat ljumma meningslöshet.
Men Zlatan är punk. Han bara kör. Han berättar som det är från den enda höjd man har tillgång att överskåda världen ifrån, sin egen. Vilken annan saga kan man skriva med sitt liv? Vilket annat liv har man egentligen rätt till?

Det som är unikt med Zlatan är hans mod. Han väntar inte till tio år efter att han avslutat sin karriär.
Han dunkar upp sina sanningar, så som sanningarna kommit till honom. Han är rätt skoningslöst mot Lagerbäck och Guardiola men framför allt är han skoningslös mot sig själv.
Uppriktighet kostar.
Jag ska inte bli överdrivet personlig. Låt mig bara få konstatera att det är så.
Det är mycket enklare att backa unda, glida förbi, vägra stå upp, inte svara, inte ta ställning.
Varje gång du tar ställning riskerar du att få människor emot dig. Du riskerar att bli väldigt illa omtyckt av människor som (liksom du eller inte) äger stora plattformar där de skriker ut sitt hat till alla som vill lyssna.

Sedan är det också så att människor som själva är tydliga i sin kommunikation, inte alltid är dem som är bäst på att stänga hjärtat och hiva upp bryggan när pilarna kommer vinande...
Jag beundrar fotbollsspelaren Zlatan mycket. Han har vunnit väldigt mycket, inte minst skytteligan i Italien, vilket ingen svensk lyckats med sedan Gunnar Nordahl på femtiotalet.
Jag har aldrig mött honom. Det jag hört om honom har pendlat från att han tagit sig tid att skriva autografer till skolbarn på Skurup, till att han utan anledning skällt ut bollpojkar på Inters träningsanläggning.

Han är mänsklig helt enkelt. Han är inte medelljum potatisgratäng med folköl. Zlatan är inte hissmusik.
Han är Ebba Grön.
Han är egentligen extremt politiskt, helt säkert utan att vara medveten om det. Han representerar (säkert utan att vilja det själv, också det som Joakim Thåström) en hel undantryckt samhällsklass, killarna och tjejerna från förorterna. Han har ingen medial strategi, han är inte smart, slimmad och medveten.
Han bara kör. Jag älskar det. Jag älskar det mer och mer.
Zlatan är en bångstyrig jävel som riskerar något med det han gör. Han sätter sitt dumma arsle på spel.
Jag gillar sådant. Världen går runt med hjälp av sådana människor.