José Mourinho, Avram Grant, Luis Felipe Scolari, Guus Hiddink och nu Carlo Ancelotti.
Chelsea har inte de senaste åren visat något större tålamod när det handlar om tränare.
Men oavsett tränare - arvet från José Mourinho präglar fortfarande Chelsea.
Det går i dessa dagar - i synnerhet då José Mourinho har så svårt att få sina lag, undantaget Porto 2004, att nå de yttersta framgångarna i Champions League - att förlöjliga The Special One.
Men vi får inte glömma att han gjorde Chelsea till ett vinnarlag, han bröt mängder med mentala barriärer i klubben och han skapade en defensiv grund som fortfarande står kvar.
Och det oavsett om tränaren heter Grant, Scolari, Hiddink eller Ancelotti.
Chelsea initierar det mesta genom sin organisation och defensiv. Det är därifrån de tar resten av matchen det är det som ger alla mål framåt. Och man har spelare därefter.
Funktionella spelare som är robusta, hårda, uppoffrande och arbetsvilliga. Det låter inte sexigt och är det inte heller. Samtidigt är det något imponerande över noggrannheten som Chelsea tar sig an matcher. Det finns en hel del likheter mellan Manchester United och Chelsea, men när det i Uniteds fall är Alex Ferguson som sätter attitydsnivån är det i Chelseas fall ryggradsspelare som John Terry, Frank Lampard och Michael Essien.
Spelare som får de andra i laget att förstå att man inte nöjer sig med mindre än den allra bästa inställningen.
När Mourinho tränade Chelsea och laget vann ligan 2004/05 släppte man in 14 mål på 38 matcher. Det är overkligt bra.
I år, under Ancelottis ledning, är Chelsea det lag som släppt in minst mål - 10 mål på 15 matcher.
Det är också bra.
Det fanns och finns en viss skepticism gentemot anställningen av Milans forne tränare Carlo Ancelotti. Han stod inte för en nydanande fotboll med Milan på slutet och vad skulle en tränare från Serie A, som inte längre är ledande i Europa, göra hos titelaspiranter i Premier League?
Carlo Ancelotti har svarat med - ligaledning och avancemang till Champions Leagues åttondelsfinal.
Och mot svårbesegrade Manchester City fortsatte svaret. Chelsea tog rättvist ledningen med 1- 0, men efter drygt 15 minuter tappade man initiativet - eller om det var City som tog det - City vann först en, två, tre och snart alla de där duellerna som man tidigare förlorade och resten av halvleken blev hemmalagets.
Det såg ut så även efter paus - fram till att City på grund av skador tvingades byta ut Micah Richards och Wayne Bridge i backlinjen. Då kunde Chelsea trycka fram laget sista kvarten och med nio minuter kvar gick Richards ersättare, Nedum Onuoha, bort sig och rev ner Drogba med straff som följd.
Men Frank Lampard missade och Manchester City vann rättvist och på ett imponerande sätt.
Vill man vara elak kan man säga att Ancelottis Chelsea inte är hans eget än. Det är Mourinhos defensiv och Hiddinks offensiva attacklust som fortfarande sitter kvar hos Chelsea-spelarna.
Och som ger Ancelotti ett vackrare yttre än vad han egentligen förtjänar.
Även Scolari gjorde resultat under hösten.
I februari fick han sparken.
