Inför förra säsongen pratades det om sju titlar.
Så många skulle Manchester United vinna på ett enda år.
Åtminstone var det den målsättning som Alex Ferguson sades ha gett sina spelare för att hålla dem motiverade efter några framgångsrika år.
Och resultatet, fyra titlar - Community Shield, VM för klubblag, ligacupen och Premier League - var i slutändan så klart mer än väl godkänt.
I år har det varit lite tystare.
Eller tystare är fel ord - fotboll här är en ständigt pågående diskussion där alla som vill får vara med, där ingen teori egentligen är mer fel än någon annan är rätt - och i England 2009 kan man inte diskutera fotboll utan att prata om United.

Men det har inte handlat lika mycket om titlar den här gången, trots att en fjärde Premier League-seger i rad skulle vara en historisk triumf som ingen klubb någonsin tidigare lyckats med, och det skulle också göra United ensam på tronen med 19 titlar genom åren.
Mycket beror ju så klart på förlusten av Cristiano Ronaldo - och där ligger fokus i United-diskussionen, både i medierna, i parken och på pubarna.
Hur ska Alex Ferguson göra för att ersätta världens bästa spelare?
Det är självklart en omöjlig uppgift att göra, om man försöker göra det rakt av.
Men det är inte så Ferguson fungerar heller.
Han har byggt sitt United i 22 år.
Han har järnkoll på var Ronaldo betytt för laget de senaste åren, men han har vunnit titlar utan honom, och i och med turbulensen med Real Madrid redan förra sommaren har managern haft ett år på sig att fundera kring hur ett lag utan honom skulle se ut.
Verkligheten han har att anpassa sig är att United går miste om främst två saker utan Ronaldo.
Den ena är Daily Mirrors fotbollskrönikör Martin Lipton inne på i panelen här intill: bevakningen.
Ronaldo är en spelare som bara med sin närvaro på plan skapat oro hos motståndarna, han har dragit på sig fler än en försvarare, oftast tre på en och samma gång, vilket skapat ytor för andra spelare.
Den andra saken är så klart målen.
Att som yttermittfältare stå för 42 mål en säsong och 26 mål säsongen därpå är ett makalöst facit.
Jämför det med anfallarna: Wayne Rooney har snittat 16 mål de tre senaste åren och Dimitar Berbatov hade ingen lyckad debutsäsong med nio fullträffar i Premier League.

Samtidigt finns det ju så mycket annat att luta sig tillbaka på.
Inför förra säsongen dömdes Ryan Giggs till stor del ut som för gammal och stämplades som bänknötare.
Det slutade med att 35-åringen gjorde en av sina allra bästa säsonger någonsin.
Darren Fletcher håller på att utvecklas till något stort, Rio Ferdinand och Nemanja Vidic har rutin så det räcker och blir över, liksom Edwin Van Der Sar när han är tillbaka från skada - och att ha Ji-Sung Park i sitt lag skulle åtminstone göra mig trygg, klagar aldrig när han inte får spela, sliter hårdare än hårdast när han är på planen.
Och i Community Shield-matchen förra helgen visade Nani med en nästan övertydlig övertygelse att han vill - och skulle kunna - utvecklas till en Ronaldo light.
Han har det oförutsedda rörelsemönster, det kvicka steget samt det självförtroende som krävs för göra oväntade saker på egen hand - så som Ronaldo så ofta gjorde.
Huruvida Nanis uppvisning var en engångsföreteelse återstår väl att se men hungrig lär han vara efter att förra året mest ha stått utanför startelvan.
Och om han kommer upp i en tredjedel av sin portugisiske landsmans målskörd, samtidigt som Rooney gör de 25 mål som Ferguson kräver och han är kapabel till - och Dimitar Berbatov och Michael Owen också bidrar med dryga tio mål var - så har United inte längre några större problem att fundera kring.
Då kommer nog fokus i diskussionen snart vara flyttat.
Från Ronaldo till den makalösa jakten på fjärde titeln i rad.