Carlos Tévez, Emmanuel Adebayor, Gareth Barry, Kolo Touré och Roque Santa Cruz.
Under sommarens silly season har både mer eller mindre stora stjärnor vallfärdat till Manchester.
Men inte till United utan till City.
Klubben som de senaste två säsongerna, under olika ledningar, har sagt sig sikta mot allra högsta toppen men ändå besviken hamnat kring tiondeplatsen, tas plötsligt på stort allvar av flera av konkurrentklubbarnas stjärnspelare.
Så stort allvar att de helt enkelt valt att byta sida.
Vad har hänt?
Det skulle vara enkelt att avfärda det hela med att det bara handlar om de feta lönekuvert som Mark Hughes, med Abu Dhabi Group i ryggen, kan erbjuda.
Men det skulle, som sagt, vara att ta den enkla vägen.
Det rör sig liksom inte om spelare som ser slutet på karriären och tänker att en löneförhöjning skulle sitta fint inför pensionen.
Det handlar om spelare med den större, och bättre, delen av karriären framför sig.
Som har landslagsplatser och VM-trupper att spela för.
Och som tydligen anser att City är rätt klubb att nå sina högt ställda mål och drömmar - om segrar, pokaler och guldskor - trots att klubben i dagsläget inte ens kan erbjuda spel i Europa.

Jag har varit inne på teorin tidigare, och jag tänker gå in på den igen: att Abu Dhabi Group inte lät sig påverkas av viljan att se snabba resultat och därmed valde att inte sparka Mark Hughes i våras, efter en medioker säsong, kan ha ganska mycket med saken att göra.
Att låta en och samma manager under flera år bygga ett lag är den rätta vägen för de klubbar som på allvar vill ta upp kampen med de stora fyra och - här är en viktig detalj - är det någon klubb som har ekonomi nog att tänka långsiktigt så är det City.
Tittar man lite närmare på sommarens transfercirkus så ser man ganska snart att Mark Hug-hes inte bara har handlat för att stärka sitt lagbygge.
Han har faktiskt gjort något som kan visa sig ännu viktigare: Han har splittrat den brasilianska trio som ansågs bilda en alldeles för stark och självständig grupp i omklädningsrummet.
Elano, som enligt brittiska medier sågs som en bråkstake, såldes till Galatasaray, och Jô har åter lånats ut till Everton.
Kvar finns bara förra årets storvärvning Robinho och den manövern, menar många experter, visar klart och tydligt att Hughes menar allvar när han försöker göra ett lag av sin stjärnspäckade trupp.

Tyvärr har försäsongen inte riktigt kunnat ge något entydigt svar på den extremt intressanta frågan: Var står City?
Storvärvningen Carlos Tévez spelade sina första minuter i helgen mot Celtic, efter att ha saknats på grund av sin duschskada.
Roque Santa Cruz har inte spelat alls.
Och på försvarssidan må Mark Hughes ha fått Kolo Touré men han har inte lyckats övertyga någon av sina andra toppspelare på önskelistan - varken John Terry eller Joleon Lescott (han övertygade Lescott men inte Everton) - att ansluta till projekt-splittra-the-big-four.
Där kommer också Citys stora problem att ligga.
Förra säsongen släppte laget in 50 mål, året dessförinnan 53, det innebär 103 mål i baken på två år, och ett lag som inte håller tätare än så vinner ingen Premier League-titel, det slår sig inte ens in bland toppfyra.
Så bli inte förvånade om City visar det tålamod som behövs och faktiskt nöjer sig med den sjätteplats som Mark Hughes har fått som krav att nå.
De borde trots allt veta att en fet plånbok och några stora namn inte räcker för att bygga en vinnande produkt.
Kanske om man vill dansa en sommar, men inte om man vill gå till historien som klubben som för alltid spräckte de fyra storklubbarnas dominans.