- Sir Alex är världens vackraste drake förklädd till ett fyllo, sade kompisen.
Briljant formulerat i all sin rännstenspoesi.
Sir Alex ger sig inte. Det talas ofta om vinnarkultur inom fotbollen. Att saker "sitter i väggarna." Inom kulturen är det samma sak. Det är bland det värsta uttryck jag vet.
Tro mig.
Det gör det inte.

Jag har turnerat runt det här landet och uppträtt i nästan varje stad och det sitter inte ett skit i väggarna. Blodfläck och rödvin på sin höjd. Vad United däremot är bland de bästa i världen på, är att nosa upp sitt byte, och sedan jaga det tills det kroknar av trötthet och sedan sätta tänderna i det. Det är vad som hände i går.
När romaren (!) Federico Macheda kommer in och sagolikt vackert serverar Nani (vars lobb är skön som en förbjuden smekning) är jakten över.
Trots att Tottenham sett ut att ha tiotusen liter luft i lungorna och faktiskt dominerat efter kvitteringen så orkar man inte stå emot.

Det sitter ingenting i väggarna runt Old Trafford. Men kolla i prisskåpen. Kolla i drakens näste. Ferguson har ett annat sorts seende än oss andra. Han ser en liten bit längre. Han är som Ranieri i Romderbyt fast varje gång, varje match, i varje givet läge.
Han går aldrig bort sig. Han förlorar nästan aldrig. Och när han gör det är han en extremt dålig förlorare. Likt alla jägare som är van att lägga ner sitt byte, så anser han att det inte är jägarens fel om bytet någon gång lyckas smita undan. Tottenham är i extremt fin form. Man kvitterar borta mot United och tar över spelet. Ändå vinner United med 3- 1. Hjärtat i halsgropen för mina vänner på tåget. Men egentligen aldrig någon fara på taket. Nu väntar Sunderland och Stoke. Sedan är jakten över.
United är inte Roma. Fergusons adepter darrar aldrig. De älskar jakten. Också när de leder viker de aldrig ner blicken.

Jag slutade tro på drakar när jag slutade spela Drakar & Demoner. Det betyder dock inte att de inte finns. Chelsea darrar när den röda United-svansen dansar över England igen.