För ett år sedan intervjuade jag den homosexuelle rugbyspelaren Gareth Thomas. Efter en lång tid i garderoben hade den storväxte walesaren nyligen bestämt sig för att komma ut. Det var ett svårt beslut. Vad skulle lagkamraterna tycka? Hur skulle folk som beundrat hans stenhårda tacklingar reagera?
Efteråt ångrade Gareth Thomas bara en enda sak. Att han inte kommit ut tidigare.
För det var ju inte så farligt. Tvärtom faktiskt. Gareth Thomas fick hundratals mejl från hela världen och de var alla fulla av support. Varför hade han gått runt och burit på sin hemlighet i så många år?

Grottmänniskor finns överallt men det är viktigt att komma ihåg att de är i minoritet. De flesta är faktiskt toleranta och någorlunda upplysta. Även i ett omklädningsrum.
Däremot - och det här är ett problem - finns det i vissa omklädningsrum fortfarande en norm. Man ska vara stark, positiv och rapp i käften. Fast helst inte blotta de sprickor som eventuellt finns i den glada fasaden.
Det kan ibland framstå som att spelare i ett lag är de bästa av vänner - men hur väl känner man egentligen varandra på djupet?
En före detta elitspelare i fotboll sa en gång till mig:
- Det var alltid bra stämning i vårt lag, men varje gång jag kom dit var det som att jag tog på mig en mask. Mina verkliga känslor pratade jag inte om.

Jag tror att den här mentaliteten har stått i vägen för många lagidrottare. Det behöver inte handla om just homosexualitet; det kan räcka med att man av någon anledning mår lite dåligt, eller bara är allmänt orolig. Att öppna sig inför en homogen grupp är inte lätt. En imaginär vägg står i vägen och det krävs ett stort mod för att krossa den.
Anton Hysén visar nu att han har det modet. Han spelar varken i landslaget eller i allsvenskan - men för mig är han utan konkurrens årets svenska spelare.

Och kanske är det fånigt, men det känns också extra fint att han är just en Hysén. En familj så extremt förknippad med fotboll och "gôtt tjôt i omklädningsrummet". Och med en pappa som en gång glidtacklade så skickligt att han fick sex getingar av Expressen.
Jag vet ingenting om hur skicklig Anton Hysén är på att glidtackla. Ärligt talat skiter jag i det. Ett sånt här beslut kan ändå inte mätas i getingar, fyrar eller postryttare. Det står över alla fåniga betyg.

En annan poäng är att Anton Hysén är en ung spelare med framtiden för sig.
De idrottsmän som faktiskt har kommit ut som homosexuella har oftast gjort det efter karriären, eller som Gareth Thomas - när stjärnstatusen redan har mutats in.
Någon eller några måste gå i bräschen. Så är det alltid. Det är de personerna som är de hårdaste, för ju fler som bryter ett tabu - desto lättare blir det för andra att följa efter.
Anton Hysén har lyssat till sitt hjärta.

Det finns många fler fotbollshjärtan där ute som bultar på samma sätt utan att ljuden har nått ut. Ändå är jag säker på att det bara är en tidsfråga innan de också tränger igenom. Lagidrotten har redan förlorat viktig HBT-tid, men så stenåldersdum är den faktiskt inte.
Det går fortfarande för långsamt, det finns fortfarande en schablonbild att besegra men ser ni nu hur den blir allt suddigare där på whiteboarden i omklädningsrummet?
En dag ska vi sudda ut den helt.
Och ingen ska då be mig skriva en krönika om huruvida en idrottsman föredrar killar eller tjejer.