Att som 35-åring ta en plats i Arsenal är ungefär som om en olivtuggande pensionär skulle förstärka Milans backlinje. Och många skrattade nog åt Arsène Wenger när han välkomnade Sol Campbell tillbaka till norra London.
Sol Campbell som man nästan hade glömt bort. Sol Campbell som inte varit fruktad på många år bland Premier Leagues anfallare. Sol Campbell som senast sågs under ett misslyckat, på gränsen till pinsamt, äventyr hos Sven-Göran Eriksson i den engelska fjärdedivisionen. Vilken chansning att satsa på honom. Sol Gamble.
Eller?
Nja, Wenger är knappast känd för att knyta till sig spelare han inte noggrant studerat innan. Dessutom avskyr han nostalgi. Hade inte Campbell varit fysiskt redo för toppklassfotboll igen hade Wenger aldrig ens gett honom en blick. Det är sant att Campbell inte är lika bra som han en gång var.
Arsenals bästa försvarare idag heter Thomas Varmaelen men Campbell har visat att han klarar av att komplettera belgaren.
Dessutom bidrar han med något annat, något ännu viktigare.

Det har tidigare funnits tillfällen då Arsenals tvålfagra lirare har vikt ner sig. Jag har sett det många gånger. När det har gått emot har de börjat gnälla. Tyckt synd om sig själva. Letat efter konspirationer ingen annan orkar höra på.
Sådant ägnar sig inte Sol Campbell åt.
Efter matchen mot Stoke nyligen, då Aaron Ramsey fått benet avsparkat, ställde sig Arsenalspelarna i en ring. Cesc Fàbregas pratade, men även Campbell och det var som om han sa:
- Ok, lads. Det här var tufft men shit happens. Riktiga vinnare klarar sådana här saker också och vi är riktiga vinnare, eller hur?
Samma sak efter nästa match mot Burnley då Fábregas gick sönder. Inget ältande. Inget gnäll. Bara se framåt för att leta efter lösningar istället för problem.
Det är karaktär.
Sol Campbell gjorde en utmärkt match mot Porto igår. Han spelade smart, stod rätt och hur arg den otrolige Hulk än blev lyckades han aldrig lura den gamle.

Arsenal fick spela precis den fotboll laget ville. Porto var fegt, passivt och med tre så offensivt skickliga mittfältare (Andrej Arsjavin, Tomas Rosicky och matchens gigant Samir Nasri) kunde Arsenal sätta tryck redan från start.
Engelsk press har lagt en hel del tid och utrymme på att yxa ner Nicklas Bendtner de senaste dagarna. Så typiskt att Danmarks största självförtroende därför svarade med ett hattrick mot Porto. Okej, målen var kanske inte särskilt svåra och det första borde inte ha godkänts. Men Bendtner var för en gångs skull på rätt plats och det är ju just detta man önskar från honom, att han blir mer effektiv i sitt spel.
Arsenals säsong hittills är mycket imponerande. Man har inte låtit sig knäckas efter käftsmällar på Emirates från både Chelsea och Man United och detta är skillnaden jämfört med de senaste säsongerna: Svackorna har aldrig blivit långa, Wenger har hela tiden hittat tillbaka till en vinnande väg. Dessutom har Arsenal kunnat vinna även i matcher då spelet inte har stämt.
När vi nu äntligen närmar oss våren är Arsenal med och utmanar om de två tyngsta titlarna. Det känns uppfriskande och välkommet, men jag har fortfarande svårt att se det här gänget dansa kring någon stor pokal om några månader. Kommer aldrig helt att lita på målvakten Manuel Almunia och mot starkare lag kommer Bendtner att få jobba hårdare för sina mål.
Men just i dag är allt kanon i Arsenal.
Vilken match det blev i Florens!
Det har talats mycket om Franck Ribérys och Arjen Robbens betydelse för Bayern München och igår visade duon verkligen sin klass. Robbens 3- 2-reducering (som tog Bayern vidare) var ett skott du knappast kan lära dig i någon fotbollsskola. Förstår fortfarande inte var han hittade kraften i tillslaget.
Bittert för Fiorentina, bara ett mål ifrån kvarten.
Och de fans som dessutom minns Bayerns mål från den första matchen hade definitivt svårt att somna igår.