Redan när jag på måndagen kommer ut i ankomsthallen med min rullväska börjar det.
- Biljett! Har du en biljett att sälja?
När jag senare sitter i den ljumma kvällsluften och dricker en halv karaff vin träffar jag Mark, en sorglös mate från Sydney som rest runt halva jordklotet för att se Manchester United spela årets match. Fast det där sista är inte riktigt säkert. Mark saknar ännu biljett.
- Jag är beredd att betala 350 euro för en, berättar han.
I morgon flyger han hem till Australien igen.

Galenskap och kärlek vandrande hand i hand. Fotbollen gör sånt här med människor.
Nästa dag står jag och flämtar i solgasset vid Stadio Olimpico. Olimpico är inte särskilt fräsch och har lite gemensamt med moderna tempel som Allianz Arena och Emirates Stadium.
Det gör ingenting.
Just den här gången vill vi inte diskutera varför Italien halkar efter, just den här gången vill vi inte tänka på finanskris eller marknadsanalyser.
Just den här gången vill vi bara se Manchester United och Barcelona spela en oförglömlig final.
De två lag som i kväll går ut på det gräs Pep Guardiola tycker är alldeles för torrt är det bästa klubblagsfotbollen har att erbjuda. Ett lag som Barcelona kan alltid vinna på ren skicklighet. Oavsett motstånd. Men de har bevisligen svårare mot fysiska lag och Arsenals manager Arsène Wenger hävdade nyligen att Barça aldrig skulle kunna vinna Premier League.

Själv tror jag som Sir Alex Ferguson, att klass överlever varsomhelst. Däremot är det sant att Barça har problem de få dagar totalfotbollen inte flyter. Färskingen Pep Guardiola kan plocka ner månen i kväll, men när han sätter på sig matchkostymen struntar han i att placera en plan B i kavajfickan.
Ferguson har däremot en hel rävfarm bakom örat. Han har varit här många gånger förut och är helt avslappnad när han kommer till presskonferensen. Ansiktet är en gammal mans men ögonen är pliriga, som hos ett nyfiket barn.
Han viftar bort frågor om erfarenhet, talar hellre om karaktär.
Karaktär, enligt Ferguson:
Frossa ej i dina segrar.
Tro aldrig att du är fullärd.
Vinn mot Stoke på Boxing day trots att du är jetlaggad efter en resa till Japan.
Det är typiskt att Ferguson framhåller just Stokematchen när han ombeds summera säsongen. Kul för Stoke också. Närmare en Champions League-final än så kommer klubben aldrig.

Ett par timmar senare ser jag Barcelona träna. Thierry Henry och Andrés Iniesta verkar speldugliga. De joggar runt och passar bollen som alla andra. Barcelona är det lag i turneringen som har hållit bollen inom laget överlägset längst tid. Det är så Barça vill uppträda och det vet ni redan.
Det intressanta är vilken fotboll United vill spela i finalen.
Ferguson förnekar att United tänker kopiera Chelseas framgångsrika positionstaktik från semifinalen. Sedan finns det också en faktor Ferguson kallar "sticky heat". I Roms kvava värme tar det på krafterna att jaga.
En som inte vill jaga är Ronaldo. Han säger rakt ut att han tänker göra mål och hans tränare tror också att "a grrreat playerrr" kliver fram och avgör.
Ronaldo? Wayne Rooney? Messi? Samuel Eto'o?
Välj du bara. Men minns gärna att för tio år sedan var det två inhoppare som tofflade pokalen till Ferguson. Och i finalen 2006 var hjälten en back vid namn Juliano Belletti. Ofta när vi skriver om kungamöten dyker det upp en Juliano Belletti.
Vem blir årets Belletti? frågar jag mig själv samtidigt som John O'Shea står och stretchar i mittcirkeln.