Josefine Öqvist berättar om hur hon försöker lära sig leva med smärtan efter att hennes storasyster Caroline gått bort. Foto: Cornelia Nordström
Josefine Öqvist berättar om hur hon försöker lära sig leva med smärtan efter att hennes storasyster Caroline gått bort. Foto: Cornelia Nordström

Öqvist om sorgen efter systerns död

Publicerad
Uppdaterad
LINKÖPING. Efter 2,5 års stora skadeproblem var Josefine Öqvist äntligen på väg tillbaka.
Men den 21 november inträffade den ofattbara tragedin som helt slog undan benen på "Jossan": Storasystern - och bästa vännen - Caroline, 29 år, avled hastigt.
Drygt två månader senare väljer Öqvist nu att berätta för SPORT-Expressen om smärtan som förföljer henne - men också om kampen hon för på planen för att komma tillbaka till allsvenskan och landslaget.
- Man kan inte förstå hur det är om man inte har upplevt den här smärtan, säger fotbollsstjärnan.
Josefine Öqvist slog blott 19 år gammal igenom i landslaget när hon sköt Sverige till VM-final med sitt avgörande mål mot Kanada i semifinalen 2003.
Det var hon som skulle bli den nya superstjärnan. Snabb, irrationell, målfarlig - och med en personlighet som snabbt gjorde henne till mediefavorit.
Men efter sommaren 2007 har karriären stått mer eller mindre stilla. En korsbandsskada förstörde både VM och hela höstsäsongen 2007.
"Jossan" kom tillbaka 2008, men fick ljumskproblem under sommaren. Hon spelade ändå vidare säsongen ut med hjälp av smärtstillande och akupunktur - och fick lida för det då hela 2009 blev förstört. Hon missade därmed också EM i Finland.

Nu är "Jossan" på väg tillbaka

Nu är Öqvist äntligen på väg tillbaka. Efter två år av rehab och träning i ensamhet har hon i en månad tränat med sitt Linköping.
Men det var inte långt ifrån att hon gav upp i somras - när ljumsken vägrade bli bättre.
- Ska jag vara ärlig så har det varit skit. Det är jättejobbigt. Matchdagarna var värst, då var jag som ett vrak. Man blir grinig och fräser åt alla. Går något fel en sån dag kan allt bara rasa ihop, säger Öqvist.
- Speciellt i somras hade jag tankar på att sluta. Jag ville bara ge upp. Jag kände att jag flyttar hem och ger upp. Men jag har haft bra människor runt mig som stöttat och är man stark mentalt klarar man det.
Öqvist fick mycket stöd av lagkamraten och nära vännen Caroline Seger, som nu blivit proffs i USA:
- Hon var ett jättestöd för mig. Vi kom till Linköping samtidigt och ringer alltid varandra när saker är jobbiga. Hon låter mig prata ut, trots att jag ibland kanske bara säger skit.
Ett annat stort stöd för Josefine Öqvist under hennes långa och mörka skadeperiod var storasystern Caroline.
- Vi var jättenära. Hon var alltid nummer ett jag träffade hemma i Uppsala och den jag ringde när jag cyklade till träningen. Hon pratade inte så mycket fotboll med mig. Det var skönt, säger "Jossan" och ler när hon tänker på sin syster.
Den 21 november, en månad innan jul som var Carolines favorithögtid, gick hon plötsligt och mycket oväntat bort - bara 29 år gammal.

Världen rasade samman

För lillasyster Josefine var det som att världen rasade samman.
- Hon hade haft epilepsi sen hon var sju år. Den värsta epilepsi man kan ha utan en hjärnskada. Men det är aldrig någon som trott att hon ska dö. "Carro" har levt som vanligt och fick en dotter, Isabella, förra året. Det här kom verkligen som en chock för familjen. Hon bara försvann.
- Det kan tydligen jämföras med plötslig spädbarnsdöd. Hon bara slutade andas. Akademiska har två såna fall per år, säger Öqvist och berättar om dagen det hände.
- Jag var i Thailand med fem kompisar. En tjej blev dålig den dagen så vi tog upp mat på mitt rum. Sen ringer telefonen...
- Jag hör att pappa säger att något hemskt har hänt. Han grinar. Jag har aldrig hört min pappa grina så jag förstod att något hänt. Första tanken var min lillebror. Han är 18 år och ganska stor. Jag trodde han hade kommit i bråk med någon.
- Sen säger pappa "Carro somnade in i dag". Jag tänkte bara "vad fan säger du?". Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Men Seger och de andra har berättat att jag bara hoppade runt och skrek.

Reste hem i chock

Systern Caroline bodde tillfälligt med sin dotter hemma hos deras föräldrar. Hon var influensasjuk och skulle gå och vila lite.
Men hon vaknade aldrig igen.
- Mamma tyckte hon hade sovit så länge så hon gick in för att titta till henne. När hon kände på henne var hon liksom hård i kroppen. Ambulanshelikoptern kom men det gick inte att rädda henne. "Carro" hade varit död i 20 minuter när de kom.
I chocktillstånd tog sig Josefine Öqvist från ön Koh Chang i Thailand till Bangkok och sen hem till Arlanda.
- Jag minns inget från flygresan. Bara att det satt två tyska tjejer bredvid mig. De drack och skrattade. Jag satt mitt emellan och grät. Jag var bara i stor chock hela resan.
Väl hemma hos föräldrarna kom nästa chockreaktion.
- Jag gick in i rummet där hon gick bort. Jag la mig på mattan och bara grina. Till slut fick pappa hämta mig och ta ut mig. Man kan inte förstå hur det är om man inte upplevt den smärtan.
- Sen fick jag feber i två veckor som vägrade gå ner. Magsjuka också. Det var på grund av stressen, sa läkarna.

"Måste lära mig att leva med det"

Hur mår du så här ett par månader efter?
- Jag tänker på det hela tiden. Man är som vanligt i omklädningsrummet, skrattar och drar skämt. Men jag har det hela tiden i bakhuvet. Jag måste lära mig att leva med det.
- Man har två alternativ. Lägga sig ner och dö eller leva vidare. Jag vet att min syster hade velat att jag skulle leva vidare och vara glad.
- Men på kvällen gråter jag alltid en stund. Och mitt på dagen ringer jag mamma och gråter.
Efter systerns död har "Jossan" i alla fall fått höra att hennes storasyster ändå var ganska intresserad av det hon gjorde på fotbollsplanen, och att hon var mycket stolt över sin lillasyster.
- Jag har trott att hon kanske inte har brytt sig så mycket. Men mamma och jag gick igenom hennes saker och hittade en pärm där hon klippt ut en massa urklipp om mig. Jag har aldrig vetat om det.
- Jag har inte orkat kolla igenom det än. Det blir så mycket känslor. Just nu är livet som en bergochdalbana.
Mitt i all sorg finns ettåriga Isabella som nu bor hos sin mormor och morfar.
- Jag tror att hon har varit ett jättestort stöd för oss. Annars hade vi legat hemma och tittat upp i taket. Nu var vi tvungna ta hand om henne.

Vill berätta

- "Carro" älskade julen så vi försökte fira en vanlig jul så gott det gick, för Isabellas skull. Kvällen innan gjorde jag pepparkakor med namn som bordsplacering. Vi gör det varje år, men nu fattades en. Sen kom jag på att det var "Carros". Det är såna saker som gör det så påtagligt.
Varför väljer du att berätta om det som hänt?
- Jag känner inte att någon ska tycka synd om mig. Jag tycker bara det är skönt att berätta så folk vet. Därför berättar jag allt nu en gång men sen vill jag inte prata om det något mer i media.
- Alla ytliga fotbollsvänner man har, när de träffar mig behöver jag inte ha en fasad och säga att allt är bra. Nu kan jag säga livet går vidare. Men det kommer aldrig bli detsamma igen.
Intervjun är klar. "Jossan" tycker det är skönt att ha fått berätta ordentligt nu.
Efter pratstunden åker hon i väg till dagens första träningspass. Fotbollen är ännu viktigare för henne nu, det är skönt att komma i väg till vännerna och få tänka på annat en liten stund.

"Jag kan bli ännu bättre än jag varit"

Svenska mästarna Linköping FC har tappat Kosovare Asllani, Caroline Seger, Jessica Landström och Sara Larsson till USA och behöver verkligen en Josefine Öqvist i form igen.
- Jag är jätteglad för deras skull, att de får den chansen. Blir jag frisk och börjar spela bra igen kan det kanske bli min tur.
- Jag vet att får jag vara skadefri så kan jag bli ännu bättre än jag varit.
När är du tillbaka i landslaget?
- Jag vill vara i lugn och ro nu fram till sommaren innan ens landslaget kommer på tal. Sen kan vi prata om det. Det känns som att VM 2011, då borde det bli min tur.
- Jag har inte fått visa vad jag går för än i ett mästerskap än.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida