Men det är också så att det inte finns så många sanningar.
Och de få sanningar som finns kan Mattias Jonson utantill.
Fotboll är inte hjärnkirurgi. Tjugotvå spelare rör sig inom fyra kritade linjer och det gäller att springa med boll eller springa utan boll.
Mattias Jonson kan springa och han vill springa för han vet att om man ändå tagit sig till arenan och där är över 10 000 åskådare kan man lika gärna springa som stå still.
Det var efter Djurgårdens 2–0-seger över Halmstad som Mattias satt kvar på ett podium, fortfarande i matchdräkt och med grässtrån på benen, och eftersom jag vet att han kan och vill springa frågade jag om han dessutom tycker det är roligt att springa.
– Ja, det är roligt att springa.
– Här ute, sa han och nickade ut mot mattan på Stockholm Stadion.
– Annars inte.
Jag kan både förstå och sympatisera med det.

Mattias Jonson var – odräglig

När Djurgården kom tillbaka från debaclet mot Brommapojkarna i premiären, förlust 0–1, var det Mattias Jonson, 33, som banade väg, som krattade manege och med sin fotbollsskicklighet och arbetsinsats kom att bli förebilden för resten av Djurgården.
Samtidigt som han höjde moralen i Djurgården sänkte han den i Halmstad. Vilket lag vill inte ha en sån spelare?
Halmstads tränare Janne Andersson sa efteråt:
– Han (Jonson) har en odräglig förmåga att spela bra mot oss.
Odräglig – ja, jag kan förstå den känslan.
Halmstad tänkte stoppa Djurgården högt upp i banan, och det såg under de första fem-tio minuterna ut som om Halmstad skulle kunna kämpa sig till ett 0–0 i halvtid för att sen se hur mycket man skulle satsa framåt eller bakåt.
Men Djurgården var det bättre och skickligare laget, och det var häpnadsväckande att se hur lätt spelare som Lance Davids, Andrej Komac och en mycket sevärd Enrico kunde lyfta bollar över Halmstads backlinje som inte hann med och dessutom öppnade breda vägar för Mattias Jonson och Jones Kusi Asare att springa i.
Om Mattias Jonson var bäst på planen var Halmstads målvakt, Magnus Bahne, näst bäst.
När väl Djurgården fått rull på sitt spel kändes det som en match Djurgården–Magnus Bahne eller åtminstone Mattias Jonson–Magnus Bahne.

fyra, fem, sex, sju räddningar

Halmstads stora löfte Ajsel Kujovic blev orörlig och utbytt, Dusan Djuric är inte fulltränad och när hela Halmstad framstod som blekt och bortgjort var målvakten, Magnus Bahne från Finland, fullständigt sanslös. Fyra? Fem? Sex? Kanske till och med sju reflexräddningar från nära håll. När Kusi Asare gjorde 1–0 var Bahne chanslös eftersom han var ensam mot honom och Jonson.
I slutet blev Bahne tvungen att boxa en retur på en Jonson-nick efter hörna och då kunde inhopparen Mikael Dahlberg göra 2–0.
Halmstad har behövt en bra målvakt ända sen Håkan Svensson flyttade och Bahne är mannen. Nu återstår bara att bygga resten av laget. Det kan bli en lång resa.
Det är naturligtvis dumt att döma efter en eller två omgångar, men kan Djurgården bygga vidare på den här spelidén och leva vidare på en kopiös arbetsinsats av Mattias Jonson och en lite mer normal av de andra kan laget hänga med upp i topp.
Det Djurgården vi såg i går var lite av det lag som alltid gått under beteckningen järnkaminer. Om det var Brommapojkarna som spelade taktiskt skickligt eller om det var Djurgården som gick ner sig, underskattade, inte brydde sig, är jag inte riktigt klar över – det var säkert en kombination, det brukar det vara.

Djurgården kan vara på väg – igen

Johan Arneng sa i en intervju i SPORT-Expressen att den stora skillnaden från när laget var svenska mästare och när laget harvade i mitten var bristen på respekt. Han sa:
– Respekten vi hade från andra lag 2003 finns inte kvar i dag. Ingen är rädd för Djurgården. I år handlar det om att ta tillbaka respekten och hedern.
Kim Källström sa ofta samma sak om de där överlägsna djurgårdsunderbara åren. Det var som om lagets självsäkerhet gjorde att de var på väg mot tre poäng bara de gick in på planen. Kim sa:
– Vi kände oss oövervinneliga.
Det är en bra bit kvar, men Djurgården kan vara på väg mot oövervinneligheten.
Just hemkommen från ett svinkallt New York, där det i helgen stormade så det hällregnade från sidan, var det sanslöst omtumlande att sitta i den nedåtgående solen på stadion i Stockholm och känna att det var onödigt att ta med tröja.
Och när jag citerar Arneng om att ”...ta tillbaka respekten och hedern” handlar det om att göra det på planen.
Man kan inte nog påpeka detta i dessa firmauppgörelsernas tidevarv. Livet är för kort, fotbollen för underbar och Stockholm för vackert för att slösas bort på våld.