England, det en gång så stolta England, är numera kringresande gycklare.
Rika som troll, men gycklare lik förbannat.
Jag har bråkat med Tommy Engstrand om detta i SVT:s morgonsoffa...han tror de vinner VM, jag hävdar att de är VM:s mest överskattade.

Det är storhetsvansinne

Och det känns som om jag skrivit det varje dag de senaste veckorna, Englands storhetsvansinne vad gäller fotboll grundar sig på två saker:
* Sporten uppfanns på de brittiska öarna.
* England tog VM-guld 1754.
Nej, jag vet att det var 1966, men det känns lika avlägset som 1754 och det jag tänker på när jag tänker på 1966 är mer band som Small Faces som mer personifierar den delen av det modsiga engelska 60-talet och Swinging London för mig.
När man nån gång ser bilder från VM 1966 kunde det lika gärna varit 1754.
Jag är inte säker på att det har hänt.
Bilderna är grovkorniga, mörka och suddiga - och det kan ha suttit nån engelsk fotbolls-Ingvar i vit rock och pipa i munnen och manipulerat hela skiten.

Har lätt till nationell yra

Det engelska självbedrägeriet har med åren blivit så stort att det räcker om England vinner en träningsmatch mot Luxemburg för att nationen ska hissa flaggan med St George-korset, dess sportjournalister utropa det engelska laget till världsmästare, dess spelarfruar tanka hem en ny Vuitton-väska och dess supportrar beställa in fem öl till eller tolv.
England står vid stupet i eftermiddag klockan 16. Förlust mot Slovenien och nationen får vänta till nästa träningsmatch mot Luxemburg för att bli världsmästare.
Trots att Sven-Göran Eriksson tog laget längre än nån gjort sen 1966 (om det fanns nåt mer än Small Faces då) rullade man honom i fjäder och tjära, satte honom bakfram på en häst och jagade ut honom ur stan.
Nu sitter man där med en ännu dyrare förbundskapten, italienaren Fabio Capello, som inte alls lyckats piska liv den gamla engelska hästen.

En klassisk engelsk inställning

Vi har ett stående skämt med våra vänner "Egget" och "P" (som heter Patricia), där Patricias engelska mamma en gång åkte skidor, föll och slog i huvudet och det enda hon sa till personalen i fjällambulansen var:
- I am English, we will never surrender.
Om och om igen. Jag tar det som ett tecken på den gamla klassiska engelska inställningen, den vi fick genom film, musik och litteratur.
Värdighet, stolthet, fair play och att aldrig ge upp.
Det finns inte mycket av den varan i dagens engelska landslag.

Slängt ut Ashley Cole

Jag kan ju tycka att spelare som John Terry eller Steven Gerrard är stiliga ledartyper, men man behöver inte krafsa mycket på ytan för att upptäcka att de knullar runt, utnyttjar sitt kändisskap till egen snöd vinning och slåss på fyllan på krogen.
John Terry, som framhåller äktenskapet och vikten av familj, knullade med lagkamraten Wayne Bridges fru.
Popsångerskan Cheryl Cole har tydligen och äntligen slängt ut Ashley Cole sen han varit notoriskt otrogen.
Och till och med den moderne engelske bulldoggen Wayne Rooney hängde på bordell hos en äldre dam som kallades the old slapper.
Det ena har inte med det andra att göra, brukar folk säga. Jag tror inte på det. Jag är övertygad om att livsstilen har inflytande på hur man är som fotbollsspelare.

Sorry, Capello

Sveriges legendariske förbundskapten Tommy Svensson sa en gång:
- När man hör hur dom festar tänker man "och så kan dom ändå vara så bra". Men egentligen borde man tänka "hur bra hade dom varit om dom inte hade festat så mycket"?
Det hette också att Fabio Capello var mannen med järnhård disciplin och att han skulle kunna få stil på det här gänget med kringresande gycklare.
* Capello har misslyckats.
* John Terry försökte leda ett uppror mot honom.
* Så kanske "Svennis" hade rätt som strök dem alla medhårs.
På hans tid var de så kallade WAG's (Wifes And Girlfriends) en lika stor gycklarattraktion som deras fotbollsspelande män.

Fler som har misslyckats

Man ska kanske inte hacka för mycket på Wayne Rooney. Det här skulle bli hans VM, men det är fler storspelare än Rooney som misslyckats (fråga Franck Ribéry) och Rooney är förstås beroende av de många suggestiva genomskärare han får av - de utländska - spelarna i Manchester United.
Och ska vi prata livsstil ska vi - förstås också prata ekonomi.
Sven-Göran Eriksson kallades girigbuk i England, men Fabio Capello drar in 88 miljoner om året, lite mer än sju millar i månaden och två miljoner i veckan för att försöka få fason på ett gäng bortskämda - och sanslöst överbetalda - mångmiljonärer.
Slovenien har fyra poäng, England två, efter 1-1 mot USA (Robert Greens klassiska målvaktstavla!) och 0-0 mot Algeriet i en match som fick hela världen att kalla tillbaka Sverige-Turkiet, 0-0 i EM 2000, för att be om ursäkt.
England kan trilla dit i dag, det har större lag än så gjort. Fråga Frankrike. Och sen kan spelarna åka hem till sina eller andras fruar.