Didier Drogba tacklades så hårt eller vårdslöst i en träningslandskamp mot Japan den 4 juni att hans armbågsben gick av.
Sen dess har det varit en kamp mot klockan för att han ska hinna bli frisk till matchen mellan Elfenbenskusten och Portugal på tisdag.
Ingen vill missa ett fotbolls-VM. Det börjar i dag klockan 16 med matchen mellan Sydafrika och Mexiko. Bara en idiot är nöjd med att inte vara där.
Michael Ballack i Tyskland, Rio Ferdinand i England och Michael Essien i Ghana är redan borta, men det handlar fortfarande om klockkamp för bland andra Arjen Robben i Holland, Andrea Pirlo i Italien och Fernando Torres i Spanien.

VM:s storhet - exklusiviteten

I lördags morse hade min klocka tickat slut. Jag hade behövt ytterligare två kanske tre veckor för att vara hundraprocentigt frisk och redo för ett fotbolls-VM. Och eftersom jag så gärna ville hade jag överambitiöst överansträngt det opererade knäet och stod för en klassisk uppvisning av ett steg framåt och två steg bakåt.
Jag hoppas att alla som kan verkligen blir friska. Ett fotbolls-VM blir aldrig bättre än när de bästa är med.
Att just ett fotbolls-VM är så stort beror naturligtvis på exklusiviteten, att det hålls enbart vart fjärde år.
Jämför med simning, friidrott eller hockey: Missar du ett mästerskap har du snart ett annat om en kvart.
Men exklusiviteten är också fotbolls-VM:s styrka och svaghet för en spelare.
Styrkan: Kommer du med i ditt landslag får du uppträda på världens största scen och dessutom mäta dig och din skicklighet med världens förnämsta.
Svagheten: Skulle du skada dig dröjer det fyra år innan du får en ny chans, och då kan det vara försent - fråga Michael Ballack.
Det är naturligtvis alltid allra roligast när Sverige är med. VM 1994 i USA, när Sverige tog brons, är det största och häftigaste jag upplevt som journalist.

Chans att lyfta blicken

Men det finns andra sätt att se, andra sätt att bevaka.
Om Sverige är med koncentreras så mycket av vårt arbete till oändliga svenska träningar och presskonferenser, om inte Sverige är med kan vi höja blicken och intressera oss för andra lag, andra spelare, andra förbundskaptener och hur det ser ut, luktar och låter i ett land som Sydafrika - vuvuzela, någon?
Jag har aldrig sett så mycket av ett land som jag såg av Frankrike 1998, med snabba tågresor och lag som hemmanationen som blev världsmästare och det nya Kroatien som tog en bronsmedalj.
I Japan 2002 åkte vi shinkansen (ett väldigt snabbt tåg) och såg en fajt mellan Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg och fick uppleva hur Sverige tog sig ur det årets "Dödens grupp" efter en klassiskt svensk taktisk kampseger som kan ha varit Johan Mjällbys största stund.
Thomas Ravelli med en klassisk straffräddning. Foto: Ronny JohannessonDen dan stod vi upp och skrek på pressläktaren, precis som vi hade gjort när Thomas Ravelli räddade den odödliga straffen mot Rumänien i USA.
Jag ska från och med nu inte klaga mer över mitt knä utan håller tummarna för Drogba.

Svennis bäst av svenskarna

Drogbas och Elfenbenskustens förbundskapten heter Sven-Göran Eriksson.
Nigerias förbundskapten heter Lars Lagerbäck.
Av de två kommer Elfenbenskusten att gå längre och bli mer framgångsrikt (med eller utan Didier Drogba) eftersom Nigerias rykte som stor fotbollsnation ligger snart femton år tillbaka i tiden när landet tog OS-guld i Atlanta.
Men jag håller på Lars Lagerbäck.
Så många gånger (i alla fall två) som jag tyckt att han borde avgått eller fått sparken från sitt svenska jobb är Nigeria hans modigaste eller dumdristigaste äventyr.
Man vet så lite om Lars Lagerbäck, hur han tänker eller drömmer, men den här kortsiktiga brandkårsutryckningen för Nigeria ligger så långt från den trygghet och långsiktighet som Lagerbäck alltid förespråkat att jag är...ja, full av beundran och förväntan.

Brasilien- Spanien i final

Så här i förväg är det alltid förhoppningar, tips och förslag om överraskningar, om vilka nya lag som kan ta sig till final.
När det väl är final den 11 juli spelar två välkända och rutinerade lag, jag tror det blir Brasilien mot Spanien det här året. Jag tror att Brasilien vinner.
Förbundskaptenen Dunga är en pardonlös jävel som ersatt det vackra spelet med det effektiva spelet, medan Spanien har en historia av att få en blackout i VM.
Leo Messi är kanske världens bäste, men Argentinas förbundskapten Diego Maradona är fortfarande Diego Maradona.
Frankrikes Franck Ribéry har gjort en fantastisk säsong, men det är aldrig okej att knulla minderåriga på bordell. Eller så är det bara jag som reagerar på sånt.
Överraskning? Jag brukar säga USA, men USA är aldrig överens med mig.
Det finns många spelare som jag gillar i Danmark - Daniel Agger och Nicklas Bendtner, till exempel - men ska jag avslöja en personlig favorit säger jag:
Gli azzurri! Forza Italia!