San Siro heter alltid San Siro när Milan spelar. När det är fullsatt som i går finns ingen vackrare rymdfarkost i hela universum. Så magnifik är inramningen att tidens skoningslösa gång slår av på takten för en liten stund. Fansens största banderoll handlar om det stolta, gamla rödsvarta Milan-hjärtat. Det är ett hjärta som legat öppet för tusen påfrestningar de senaste åren.
Hur länge ska det orka? Hur länge ska det slå sina slag för folket på läktarna? När blir det dags att byta?

"Obligatorisk panik"

Tempot är högt från början. Real Madrid flyttar upp sina positioner efter hand och gör också 1- 0 genom Benzema.
Vi får se den obligatoriska paniken i Nestas ögon. Vi får också se något helt nytt. Leonardos djävulsmin. Där han tidigare stått livrädd och vilsen, som en förvirrad hårmodell ur ett modemagasin från 1988, står han nu beslutsam, fokuserad, engagerad, förbannad och med blicken riktad in mot planen. Det är en av de största förvandlingar jag sett en tränare genomgå.
I Milan är djävulen Gud. Fansen sjunger om djävulen så att en del gör korstecknet innan de själva sjunger med. Här är Hin Håle ingen ond kraft utan tändvätska för den sista milen. Det är ingenting att vara rädd för.
Leonardo litar till sina brassar medan en av dem, fast i fel vit tröja, säkert känner lojalitetens kärleksband fladdra för den kyliga norditalienska vinden.
Kaka.

"Mannen man vill krama"

Mannen som ingen kan vara arg på. Mannen man vill krama när han legat med ens flickvän. Mannen som kan sparka ner en motståndare och få det att se ut som en kärleksinvit.
I går blev han hyllad av publiken i Milano. Det är stort, värdigt och väldigt rätt. Det är osedvanligt elegant.
Den tyska domaren med det märkligt respektingivande efternamnet Brych håller matchen på en fantastiskt bra nivå. Han tillåter tacklingar, vilket förbryllar en del av de italienska spelarna till en början men efter hand anpassar sig spelarna till domarens nivå och utan att det någon gång blir fult (det blir sällan fult när två så värdiga lag som Milan och Real Madrid möts) får matchen sin egen rytm utan att blåsas sönder av meningslösa och felaktiga frisparkar. Det är väldigt befriande.
Att få se Seedorf och Ronaldinho klacka sig igenom Reals försvar efter nästan sjuttio minuter och se de två tränarna byta in var sin anfallare med tio minuter kvar (Van Nistelrooy för Real och Inzaghi för Milan) håller matchen och tempot vid liv ända in på övertid. Det är som att ha åkt gokart på fyllan, det går undan i kurvorna, och när matchen är slut sitter man svettig som om man spelat själv. Seedorf ser helt oberörd ut. Han skulle orkat en timme till.
Matchen slutar 1- 1 och det känns som en självklarhet en kväll som denna.