Mourinho är inte en man som väntar på att ödet, Gud eller Samuel Eto'o ska göra hans liv till en saga. Han vet att man skapar villkoren för sina egna sagor. När slutsignalen gick nere i Milano efter 2- 1 vinsten förvånades jag först av hans självsäkra leende på presskonferensen. Han såg väldigt nöjd ut. Mer nöjd än det bedrägliga försprånget gav anledning till tyckte jag. I går slog det mig att han inte möter ett annat lag när han möter Chelsea.
Han möter sitt eget. Chelsea är Inters syskon. Mourinho är far till alla barn. Hans Inter har alltså alla genetiska koder för att vinna och ta sig vidare.
Inters nyvunna självförtroende är till hundra procent portugisens förtjänst. Han vet hur man spelar mot Chelsea eftersom det var han som uppfann Chelsea. Han är Frankenstein och han kan sitt monster. Han vet att Drogba blir sur som en knarkare på avtändning om man sparkar lite på honom i början av matchen. Han vet exakt hur och när man ska slå de långa passningarna mot Melito och Eto'o och han vet också exakt vilka svagheter John Terry har. Han vet också att Frank Lampard inte är lika bra i år som han var när han själv drog i trådarna.
Inter spelar med hög press, jagar livet ur sig själva och Chelseas backlinje. Den ökända brittiska fysiken segrar de sista tio minuterna i första halvlek. Det är enda gången som Inter är illa ute. Men då spelar Walter Samuel (kallad Muren förr och åter igen efter i går) och även Lucio försvarsspel som halvgudar.

Efter paus är det Chelsea som tröttnat. Carlo Ancelotti tar av Ballack och sätter in Cole. Det blir ett avgörande misstag. Cole gör ingenting annat än drar på sig frisparkar och Mourinho (som under matchen satt som om han ätit elva kilo ruttna räkor) sträcker plötsligt på sig och inser att det faktiskt är Chelsea, inte Inter, som kroknar, som tröttnar, som sparkar bort bollen, som ser slitna ut. Lucio ser inte ett dugg trött ut. Han ser helt oberörd ut. Det gör Zanetti också. Fast det gör han i och för sig alltid.
Det är helt logiskt i denna saga att det är Barcelonas kvarglömda soppåse, Samuel Eto'o, mannen som kom som på nåder till Inter efter att Barcelona fått vad man ville ha, som iskallt skjuter bollen i närmaste hörn med drygt tio minuter kvar av matchen och skickar Inter till kvartsfinal i Champions League.

Italiensk fotboll, serie A och inte minst jag själv, har fått en hel del stryk sista året. En del har varit befogat, annat har varit rena lögner, skitsnack och fördomar. Nu har Inter visat att serie A lever och har hälsan. Det var inte med ett nödskrik man gick vidare. Det var efter en av de mest perfekt genomförda fotbollsmatcher som jag sett ett italienskt lag prestera på mycket länge. Ska vi vara helt ärliga, och en kväll som denna tycker jag nog vi ska vara det, så är nog denna vinst varken min, er, eller italiensk fotbolls.
Den här vinsten är uteslutande José Mourinhos. Detta är hans fantastiska triumf.