I åttonde minuten av matchen mot Ungern i går kväll:
Zlatan Ibrahimovic lämnar sin position som ensam central anfallare. Han droppar rakt ner i planen, tassar försiktigt ut åt vänsterkanten och får bollen från en trängd Ola Toivonen.
Sverige har börjat matchen lite trevande och har inte haft bollen under kontroll i offensivt straffområde.
Så tittar Zlatan upp och utan att återvända med blicken till bollen smeker han i väg den med vänsterfoten.
Rakt på pannan på Johan Elmander - vars nick tyvärr går rakt på Gabor Kiraly i det ungerska målet.
Och så där fortsatte Zlatan Ibrahimovic.
Som en vindrutetorkare sökte han sig från sida till sida, över hela den ungerska planhalvan, för att hämta boll, öppna luckor och regissera den svenska offensiven.

I 19:e minuten öppnade Zlatan upp det ungerska straffområdet genom att själv lämna det. Han tog emot bollen i vänsterläge 20 meter från mål, vände upp och stack i blindo i väg en perfekt passning som friställde en djupledslöpande Ola Toivonen.
Avslutet gick återigen rakt på Gabor Kiraly.
Ytterligare tre minuter senare droppade Zlatan ännu en gång ner och hämtade boll. Emir Bajrami hade sett Toivonen få bollen av Ibrahimovic och sprang därför allt han kunde rakt mot det ungerska målet.
"Ibra" gav Bajrami bollen precis när kantmittfältaren behövde den som mest - men skottet gick i burgaveln.
Det spel som Zlatan Ibrahimovic visade upp i går var inte nytt, men han har inte burit en offensiv på det här sättet sedan han förde Inter till Lo Scudetto 2008/2009 och han har aldrig fått spela på det här sättet i det svenska landslaget.

När Zlatan slog igenom i blågult var det som sidekick till landslagsmentorn Henrik Larsson och under Lars Lagerbäck fick Ibrahimovic så gott som alltid dras med en andra anfallare som inkräktade på hans ytor och aura.
Nu låter Erik Hamrén Zlatan göra vad han måste för att få ut så mycket som möjligt av sitt spel.
Det är en stor förklaring till att vi nu plötsligt bär ett stort framtidshopp för det landslag vi placerade sex fot under för ett år sedan.
Samtidigt gamblar Hamrén på ett sätt han är tvingad till.
Efter allt som hänt i Barcelona är en utvilad Zlatan Ibrahimovic full av revanschlust, spelglädje och en ångande vilja att visa världen att han är bäst.

Men jag är lite orolig vad som händer om Milan plötsligt är nära att vinna "det där jävla Champions" och om Zlatan Ibrahimovics hårt matchade kropp börjar säga ifrån.
Jag menar inte att Zlatan ännu en gång kommer att tacka nej till landslagsspel - men jag är rätt säker på att det finns lägen då blågult inte står först i Zlatan Ibrahimovics kö och jag vågar knappt tänka på vad det här landslaget skulle bli utan Ibrahimovic.
Erik Hamréns "nya landslag" vimlar av härliga karaktärer som den fradgatuggande matchvinnaren Pontus Wernbloom, den rappe fotbollssnickraren Emir Bajrami och den kommande storspelaren Ola Toivonen.
Men ingen av dem är ännu mogna att bära blågult.
Med Lars Lagerbäcks 4-4-2 kunde Sverige kriga sig till bra resultat mot bra lag även utan Zlatan Ibrahimovic.
I Erik Hamréns 4-2-3-1 är det inte längre så.
Vårt landslag har med det nya spelsystemet blivit bättre - men också betydligt mer beroende av en enda man.