Redan innan Zlatan Ibrahimovic var född hade Robert Prytz slagit igenom i Malmö FF och spelat Europacupfinal.
Under Zlatans uppväxtår huserade sedan Prytz i landslaget, blev utlandsproffs och vann Guldbollen.
På tisdagskvällen finns båda Malmöprofilerna på Swedbank stadion när Sverige VM-kvalspelar mot Kazakstan.

"Betytt oerhört mycket"

Zlatan på planen - Robert på läktaren.
– Han har betytt oerhört mycket för Malmö, det finns ju ingen större än honom. Hela stan är tacksam för att ha fått se honom. Publiken kommer att stå bakom honom till 100 procent i kväll, det kommer att vara inspirerande för honom, säger Robert Prytz.
– Jag har aldrig träffat människan, men han verkar vara trevlig. Nu har han växt upp och är inte lika kaxig som förut.
Ser du några likheter mellan en ung Zlatan och en ung Robert?
– Ja, vi var ju lika unga när vi kom fram och hade vår kaxighet båda två. Jag tror att vi hade gått bra ihop, man måste ha lite kaxighet för att lyckas.
Kaxig är dock knappast det första adjektivet som dyker upp i huvudet när man pratar med Robert Prytz.
Trots alla framgångar som aktiv har han fötterna på jorden.

Jagar ett jobb

Sedan flytten från Skottland hem till Sverige 2008 har han längtat efter ett tränarjobb. Men förutom en sejour i LB07 har han gått relativt sysslolös.
– Det är inte så många som känner till att jag är hemma och de flesta vet inte om att jag har alla tränarlicenser. Jag har jobbat med barn från tre år och uppåt och har all erfarenhet. Jag vill jobba på en hög nivå, säger han.
Det kan inte vara kul att gå utan jobb så länge?
– Visst fan är det segt, det är inget man vill göra. Jag försöker fortfarande, men det är svårt just nu i Sverige med ekonomin och allt. Jag tror inte att klubbarna kommer klara av det, man måste införa lönetak som i NHL.
Har du något på gång nu?
– Jag har inget jobb för tillfället, men det är det jag vill och vi får se vad som händer. Jag ska träffa någon på lunch i morgon så vi får se. Det har varit några klubbar på gång tidigare, men det har inte blivit något.
Tycker du att svensk fotboll är för dålig på att ta hand som sina gamla hjältar?
– Det är lite annorlunda, man tar hand om gamla spelare mer utomlands. Jag vet inte om de respekterar en mer, jag är till exempel alltid välkommen i Rangers. MFF är också trevliga på sitt sätt, men det är ändå lite annorlunda, säger Prytz.
Utan arbete fördriver han dagarna så gott han kan.
Han älskar fotboll, spelar själv lite då och då i TV-laget och kollar ofta på Malmö FF.

Plågas av sjukdomen

Och så träffar han gamla vänner.
– I gårkväll när du hörde av dig satt jag faktiskt med Glenn Hysén. Han ringde och ville träffas, vi har känt varandra ända sedan pojklandslaget. Han är likadan då som nu, han är så go, säger Robert Prytz.
Tillsammans med Glenn Hysén har han vunnit många matcher i livet.
Men en match går inte att vinna.
Sjukdomen Bells pares kommer Robert Prytz att bära med sig resten av livet. Ansiktsförlamningen gör att musklerna i ansiktet slutar att fungera.
– Det är inget jag kan göra något åt, det kommer ju att vara så hela tiden. Normalt får man bara det i ena sidan av ansiktet, men jag fick i båda. Första gången det hände var när jag var nio år, den andra när jag var 40, säger han.
Det måste vara jobbigt?
– Men det är inget att göra något åt ju. Människor... jag vet inte om de är avundsjuka bara. Men de skriver på internet, facebook och så och alla tror att jag har fått en stroke. Men det har de ju ingen aning om. Det är fel, säger han.
Hur reagerar du när folk skriver så? Kan du lätt skaka av dig det?
– Ja, jag skakar av mig det. Jag har inga problem med det. De känner inte mig och har ingen aning om hur jag är som person. Jag vet vilken person jag är och det gör mina vänner och min familj också, säger Robert Prytz.