FRANKFURT. Sista sekunderna av matchen sular Antonia Göransson bollen ett par gånger i ett försök till dribbling - men allt slutar med att hon snubblar ut bollen över kortlinjen.
Så talande.
Det är exakt så det ser ut när du försöker göra något du inte alls klarar av.
Vilket var precis vad Sverige gjorde denna hemska kväll.
Att döma av rapporterna hemifrån är folk förbannade och spyr glåpord via alla tillgängliga så kallade sociala medier.
Jag är inte direkt överraskad. Det är många av er som väntat tålmodigt under VM på chansen att få hosta upp gammal galla över det här laget.
Själv är jag mest besviken.
Och en smula irriterad.
Men först av allt: Sverige spelar en match om VM-brons på lördag. Det är en framgång ingen av oss ens anade innan detta VM.
Glöm aldrig det.
Möjligen försvann alla chanser till final i samma ögonblick som Caroline Seger klockan 20.25 sa "Det gör för ont. Jag kan inte spela."
Möjligen hade Sverige inte haft en suck ändå. Japan var ruskigt bra. Japan var bättre på varenda punkt.
Men jag kan inte släppa den panik som präglade beslutet att kasta om spelsystem bara en kvart innan matchen.
Och där försvann den sista chansen till ett VM-guld.
- Spelarna kändes lika lugna som vanligt innan matchen. Möjligen var det en nyans av oro när vi talade om i omklädningsrummet att Caroline inte skulle vara med. Och hur vi nu skulle spela, säger förbundskapten Thomas Dennerby.
Det menar du inte?
Redan efter fem minuters spel var bilden ganska klar. Allt självförtroende Sverige spelat med i fyra matcher var bortblåst. All tidigare trygghet i varje spelares positionsspel var försvunnet.
Det spelade ingen roll att "Jossan" klippte in 1-0. Sanningen är att det var en gåta att Sverige fortfarande var med i matchen i halvtid.
Efteråt frågade jag Dennerby om han inte ångrar systemskiftet till det vilsna 4-2-3-1?
- Nej. När jag väl bestämt mig för något så tror jag på det till 100 procent. Att ångra sig i efterhand är inget för mig.
Men du kunde ju ha bytt i halvtid?
- Det var inte aktuellt.
Det hedrar Dennerby att stå för sitt beslut utan att vika en millimeter. Men jag kommer ändå aldrig förstå varför han tog det.
---
Allt det förtroende som Hedvig Lindahl börjat bygga upp bland oss alla försvann på fyra minuter.
En totalmisslyckad utboxning, en nästan lika misslyckad utrusning - och sedan var det definitivt godnatt.
Lindahl gjorde en äkta skitmatch. Men hon var verkligen inte ensam - och Japan hade vunnit det här med vilken målvakt Sverige än haft mellan stolparna.
Men jag blir överraskad om inte Sofia Lundgren till slut får sin chans mellan stolparna på lördag.
---
Tänk så fel man kan ha. Jag skrev i går att jag hoppades att de svenska spelarna skulle gå ut till matchen med ett leende.
Att njuta av tillfället att spela en VM-match utan press.
Nu blev det spel med krampartade stenasikten i stället. Och då gick allt åt helvete inför ett par miljoner tv-tittare.
---
Det sunkigaste med att förlora en semifinal är väl detta:
Du kan ha spelat hur bra som helst fram till semifinalen - men ändå komma att avsluta turneringen med dubbla förluster. Och de två matcherna är i så fall allt som kommer att bli ihågkommet efteråt.
Låt oss slippa detta.
Låt oss få se Sverige göra en toppmatch - igen - på lördag och rädda hem heder, ära och en bronsmedalj från VM.
Går det? Visst. Men Frankrike imponerade sjukt mycket trots att de förlorade sin semifinal mot USA.
Men ett bättre tillfälle till upprättelse för detta svenska landslag är svårt att tänka sig.
