Man har slutit fred med alla förbannade gågator, alla likformade citykärnor, alla containerfulla ungdomar. Man har förlikat sig med Anna Anka och Christer Sjögren. Man älskar ju det här dumma lilla landet högst upp i Europa med sina sjöar, sina skogar, sina fantastiska medmänniskor med lustiga namn och rödgråtna ögon.

Det är match och man är spänd hela dagen. Koncentrerad på en uppgift. Man låter magen hänga ut. Man dricker en iskall öl, känner pressen stilla sig en aning. Man pratar lite fotboll med sina vänner, dricker lite till. Snart är det match. Snart är det fest i Köpenhamn och vi har ju Zlatan så de får de ha vilka Paulsen de vill. Vi har Zlatan och världens piggaste Henrik Larsson. Vi har Källström och Svensson.

Vi är som en gul och blå dimma över bron. Vi nynnar på Järegårds förbannelser i Riket när vi rör oss som vikingar i Köpenhamn eller Södertälje, i Karlstad, Stockholm, Norrköping eller mellan husen på gågatan i Ludvika.
Vi älskar det där jävla landslaget. Vi älskar blandningen av svensk stelhet och Zlatans finesser.

Vi är ett litet land i utkanten av allt som egentligen bara har en enda dröm; att få vara i centrum ibland. VM är en sådan plats. Våra tusen olika drömmar har samma hem. Våra tusen små pappersbåtar i rännstenen har alla samma hamn. Vi vill tillhöra världen. Vi vill visa Italien, Spanien, Brasilien, Tyskland, Argentina och alla andra att Sverige är ett bra, vackert och värdigt land och att vi kan spela fotboll.

I VM 2006 blev vi världsmästare i supportrar. Jag talade med massor av italienare som såg helt lyriskt hänförda ut över den monumentala uppslutning som de svenska fansen stod för. ”Ert landslag förtjänar inte era fans kärlek” sade Enrico från Florens till mig och jag kanske höll med, fast tyst som man gör ibland.
Nu står vi där med brallorna nere. Det blev ingen fest. Det blev inget hångel. Så blir det nästan alltid när man anstränger sig för mycket. Det blir sällan bra. Det blir nästan alltid fel. Det blir gråt i gryningen, spyor på finskorna och kavajen sönderriven.

När Zlatan gjorde mål mot Ungern var det övertid på flera sätt. Vårt hopp fick en ny dos gift att valsa runt i. Han tände ljuset för oss, som han gjort förr, och som vi hoppades att han skulle göra igen.

Det blir en fest nästa år. En stor fantastisk fotbollsfest med godis för alla sinnen. Med smek, kel, hjärta, passion, skräck, glädje, tårar och bottenlös sorg. Nu slipper vi den skiten. Tänk vad skönt att bara kunna luta sig tillbaka i tevesoffan och dricka en bärs, knapra en jordnöt och inte ha sitt känsloliv på krokar av skräck för att förlora mot Trinidad/Tobago .

All min sympati och all min kärlek går ut till alla er som lägger ert hjärta i händerna på det här jävla landslaget. Ni förtjänar bättre.

Var rädda om er i natt.
Kram.
Marcus.

DISKUTERA HÄR!