Det blev en lätt touch på Dani Alves inlägg och Zlatan vräkte sig fram. 2–0 blev 3–0. Den nye hade äntligen fått in den. I det läget väntar man sig ju en explosion. En euforirusch ut till hörnflaggan med adrenalinet pumpande i kroppen.

Kvar på gräset

Zlatan blev kvar på gräset. Han bara låg där och när han till slut reste sig upp hängde håret i ögonen. Han skrek inte, han jublade inte, han sprang inte.
Han pustade ut.
På Barcelonas pressläktare sitter man i höjd med månen och stjärnorna, men Zlatans lättnad kändes ända dit upp.
Vi hade förberett oss på ännu ett efterspel där alla skulle förklara varför man inte kan begära mål av Zlatan än. Pep Guardiola skulle ha upprepat det mantra jag har hört varje dag här nere
i två veckor:
– Han är inte fulltränad ut. Vi måste ha tålamod.
Jag begriper det. Jag har begripit det i 15  dagar. Jag har själv skrivit om det. Jag är bara så otroligt trött på förklaringen och ville så gärna ha något annat att rapportera om.

Han var ju inte bra

Ni som såg matchen och har tagit er så här långt i krönikan undrar nu: men vad i… hyllar han Zlatan? Han var ju inte bra!
Jag hyllar inte Zlatans insats. Precis som ni såg jag en formsökande forward som kämpade med både rörelseschema och timing. Men fysiska problem är inte särskilt oroande. Det är bara att träna och  matcha så kommer det tillbaka. Huvudet är en annan historia.
Det är uppehåll i La Liga nu. Landslagstid. Zlatan ska inte spela match med Barcelona förrän om knappt två veckor. Pressen på honom hade varit stor om han återvänt som ett mållöst nyförvärv.

Ingen enkel premiär

Det var ingen alldeles enkel premiär att slängas in i. Andrés Iniesta var skadad, Thierry Henry och Yaya Touré satt på bänken, Leo Messi befann sig på en annan kontinent.
Anfallet bestod därför av Pedro, Bojan och Zlatan (det låter som en barnbok: en dag hittade Pedro, Bojan och Zlatan en skattkarta… och ingen kan anklaga dem för att vara samspelta.
Camp Nou är inte Anfield. När närmare 100 000 människor får för sig att väsnas, då sitter du där och oroar dig över dina öron. Men ganska ofta är det också märkligt tyst. Inga sånger, inga ramsor. Det enda som hörs är ett missnöjt sorl.
mm Barça ska vinna som Barça.
mm Allra helst: stort, snabbt och vackert.
Därför sorlades det en hel del mot Sporting Gijón. 3–0 var helt i sin ordning, men något mästarspel var det inte tal om. Ett bättre lag hade faktiskt kunnat straffa
Barça den här kvällen. Sporting Gijón räddade sig kvar i högsta serien tack vare tre avslutande segrar i våras och lär tillhöra bottenskrapet den här gången också. Ändå var de ganska
kantiga fram till 2–0, särskilt den sturske Diego Castro skapade viss oro i Carles Puyols försvar.

Längtar efter Messi

Jag längtar efter att få se Zlatan tillsammans med Messi och
Iniesta. Men så som Barças trupp ser ut i år – jämfört med Real Madrids feting är den
smalare än Peter Crouch  – måste Zlatan även kunna leverera utan hjälp från de största.
Han slet hårt i går. Så hårt att tröjan revs sönder vid ett tillfälle.
Det var det minsta man kunde begära och det var tack vare svetten och
arbetet som förlösningen kom till slut.
Det var inget typiskt Zlatanmål.
mm Det var ett mål som
Martin Dahlin hade nickat
gillande åt.
Det var ett mål som kan ha varit början på lyftet.