För det är ju så lätt att sitta här uppe i vår skyddade verkstad och ropa...
- Blås av! Ställ in! Lägg ner!
...när något så fruktansvärt som det som drabbade Togos landslag i fredags inträffar.
Man kan förstås fråga sig varför det afrikanska fotbollsförbundet valt att förlägga mästerskapen i det länge krigshärjade Angola. Eller varför Angola i sin tur valt att förlägga en del av matcherna i en så orolig region som enklaven Cabinda.
Men i det vi brukar kalla tredje världen (Afrika, Asien och Latinamerika) finns inga enkla svar.
Där är döden ständigt närvarande i form av svält, våld - och i många fall stridande rebeller.

Det tror jag att man ska tänka på om man upprörs över att de Afrikanska mästerskapen nu ändå är i gång.
Jag tror inte alls att spelarna i de andra lagen är oberörda. Men har man levt med ett inbördeskrig runt knuten har man förmodligen lättare att skaka av sig sånt här än vad vi nordeuropéer, som upprörs av minusgrader och dålig snöröjning, har.
Kanske var det också därför det blev en oförglömlig öppningsmatch mellan Angola och stjärnspäckade Mali.
I 79 minuter var det bara ett lag på planen på den nybyggda 11 november-stadion i Luanda. De svarta antiloperna från Angola spelade rakt och enkelt och framför allt framåt och ledde välförtjänt med 4- 0 - efter två fantastiska nickmål av Flávio, ett straffmål av Gilberto och ytterligare ett av Manucho - mot Malis örnar. Stjärnorna Seydou Keita (Barcelona), Mahamadou Diarra (Real Madrid) och Frederic Kanouté (Sevilla) hängde mest med huvudena.
Då tappade plötsligt Angolas målvakt Carlos Fernandes en enkelt inspelning längs marken - och Seydou Keita kunde göra 4- 1.
Det var bara början på den värsta upphämtning jag varit med om.
I 88:e nickade Frederic Kanouté mäktigt in 4- 2.
I 93:e fick Keita drömträff - och sköt 4- 3.
Och i 95:e (!) kunde Mustapha Yatabare efter ett inlägg från förre Helsingsborgsbacken Adama Tamboura slå in 4- 4.
Det var inte precis vad värdnationen Angola hade hoppats på.
Men jag tror det var precis vad detta afrikanska mästerskap behövde - för att inte bara bli ihågkommet för dödsskotten mot Togos landslag.

Ingen verkar fortfarande veta varför Togos landslag valde att ta bussen över gränsen och in i den sen länge oroliga enklaven Cabinda. Jag kan bara gissa, men det är väl inte otänkbart att pengarna till flygbiljetter hade hamnat i några pampars egna fickor. Och vi får ju aldrig veta, men hade man följt arragörernas rekommendation att flyga tror jag inte att vi hade behövt skriva och berätta om det tragiska som nu hände.
Ingen kan påstå att Togos regering gjort fel som nu tvingat hem sitt landslag. En grupp människor som beskjuts - varav tre dödas - är förmodligen inte i balans att själva bestämma om man ska stanna kvar och genomföra ett fotbollsmästerskap. Men jag är inte övertygad om att vi hört och läst det sista om Togos vara eller inte vara idetta afrikanska mästerskap.
Att mästerskapen nu ändå börjat är ändå en seger för en hel kontinent - mot våldet och för den fortsatta utvecklingen.
Så länge Flec-gerillan inte infriar sitt löfte om att utföra fler våldsdåd.