Ett av mina starkaste minnen från VM i Tyskland för fyra år sen är från en åttondelsfinal i Kaiserslautern.
Italien hade slingrat sig ur Guus Hiddinsks strupgrepp och avgjort mot Australien - på en tveksam straff, förstås - i femte (!) tilläggsminuten. Från omklädningsrummet på Fritz Walther-stadion kom spelarna efteråt ut på en balkong innan de tog trappan ner till oss journalister i den mixade zonen. De flesta sneddade rakt över balkongen - men Fabio Cannavaro stannade, lutade sig mot räcket, tog ett djupt andetag och kopplade på ett oförglömligt leende mot alla oss där nere.
Där och då - och efter finalen, när han fick höja VM-bucklan, förstås - var Cannavaro kung.

Stor har blivit liten

Efter slutsignalen på Ellis Park i går tröstade han Fabio Quagliarella, tackade domaren och gick, utan att höja blicken mot fansen på läktarna, av planen efter sin sista landskamp. Han såg väldigt liten ut.
Just Fabio Cannavaro, som hunnit bli 36, är en av orsakerna till det italienska jättefiaskot här i Sydafrika.
Även om det inte är hans fel, utan framför allt de förbundspampar som tog det vansinniga beslutet att efter Roberto Donadonis EM-fiasko för två år sen ta tillbaka VM-guldmakaren Marcello Lippi som förbundskapten. Sen är det i sin tur Lippis fel att laget fortfarande påminner alldeles för mycket om det som blev världsmästare för fyra år sen.
Med den enda skillnaden att Buffon (på bänken i går), Zambrotta, Cannavaro, Gattuso, De Rossi, Iaquinta och Pirlo här i Sydafrika varit betydligt äldre, tröttare - och försiktigare.
- Om ett lag känner rädsla i både huvud och ben, då är det tränaren som inte förberett laget tillräckligt bra, sa Lippi efter förnedringen i går.
Det hedrar honom.
För vad italienarna gjorde i första halvlek i går begriper jag inte.

Det gäller Frankrike också

Att det dröjde till sista tio minuterna innan man, i 0-2-underläge, bjöd på någon anfallsfotboll värdig ett världsmästarlag säger egentligen allt. Att det är slut nu. Över. Finito.
Men det där gäller ju inte bara italienarna.
Det franska lag som för fyra år sen krånglade sig vidare från gruppspelet och som jag sen såg skrälla mot Spanien, Brasilien och Portugal på vägen till den sensationella finalen i Berlin har här i Sydafrika mått lika dåligt. Nej, förresten - ännu sämre.
Zinedine Zidane lämnade inte bara ett hål efter sig i finalen efter den där skallningen av Marco Materazzi.
Zidane lämnade ett ännu större hål efter sig när han tackade för sig i Les Bleus.
Dessutom har ju de franska förbundspamparna gjort om möjligt ännu fler och större fel än italienarna. Om än av annat slag.
Jag fattar att man efter den trots allt ganska oväntade VM-succén i Tyskland ville behålla förbundskaptenen Raymond Domenech över EM 2008, trots att kritiken fanns där redan då.
Men att efter EM-fiaskot - och det missnöje som då jäste - låta Domenech vara kvar, det var att tigga om bråk.
Nu har fransmännen fått det och måste, precis som italienarna, göra en ordentlig utrensning.

Blanc får fart på det igen

Vad kommer då att hända med två av våra största landslag?
Jag tror att Frankrike trots allt har en ljus framtid. I Laurent Blanc får man en både populär och stark förbundskapten. Och talanger råder det ju inte precis någon brist på. Med tanke på vad de bortskämda franska miljonärerna åstadkommit här i Sydafrika (strejken!) finns förstås inga garantier...men vågar Blanc bara sats på Gourcuff-generationen tror jag att Frankrike kommer att vara tillbaka i toppen kanske redan om två, eller högst fyra, år.
* * *
Italien däremot.
Till Lippis försvar ska sägas att framtidsnamnen inte vuxit på trän i Italien. Det är en sak att lysa i Serie A, en helt annan att göra det i Champions League eller när man drar på sig den azurblå landslagströjan. Det såg vi i går - Criscito eller Montolivo, någon...?
Så Lippis och Cannavaros bittra uttåg från Ellis Park i solnedgången i går kväll var kanske inte bara slutet på deras egna landslagskarriärer.
Det kan också ha varit slutet på en italiensk storhetstid - för ett tag framöver.