Andrés Iniesta fick frågan hur det kändes att bli utsedd till matchens lirare.

- Hombre ... det är en bitterljuv känsla.

Han såg trött ut. Iniesta hade nog inte räknat med att utskällda, formsvaga och misstänkliggjorda italienare skulle tvinga mästarna att plocka fram både reservbatteri och final­temperament.

Det var en underbar match i Gdansk. En batalj. En utslagsmatch förklädd till grupp­spelsmöte.

Ett budskap från Italien

Spanien hämtade sig efter en tveksam inledning, tog över och var närmast ett segermål i slutet när Fernando Torres försökte lobba i stället för att slå en enkel bredsida till höger och ge Jesús Navas ett öppet mål.

Ändå var det här framför allt Italiens markering, Italiens budskap till övriga EM-favoriter:

Räkna inte bort oss.

Jag följde Italien i Sydafrika-VM. Det var en bedrövlig syn. Jag saknade hjärta och passion, fart och intelligens, kraft och beslutsamhet. Jag saknade i princip allt det jag gärna vill förknippa med Gli Azzurri.

Två år senare sitter jag högt, högt upp på en nybyggd arena i Gdansk och kastar beundrande blickar mot Cesare Prandelli. Han har gjort ett storartat jobb sedan han tog över Italien efter Marcello Lippi. Han har reparerat bron mellan spelarna och folket. Dessutom prioriterar han ofta kreativitet före destruktivitet.

Cassano... vilken saga

Trots problemen i uppvärmnings­matcherna vågade Prandelli möta Spanien med en trebackslinje. Och han lät Daniele De Rossi styra den. Det fungerade. De Rossi var cool, Giorgio Chiellini fläkte sig och Leonardo Bonucci var lagom ful.

Och Antonio Cassano, herregud, vilken saga.

Tänk om någon för ett gäng månader sedan, när ingen visste om Cassano ens skulle kunna leva ett normalt liv igen, hade sagt: "Cassano kommer att spela EM-premiären. Och han kommer att vara en av de bästa på planen."

Den enda italienare som svek var Mario Balotelli. Hans bollbehandling var usel och när han oväntat fick en jättechans i inledningen av andra halvlek såg det närmast komiskt ut. Han hade fritt fram mot mål men bara lunkade fram. Letade inte heller passning. Det var som om han ville att Sergio Ramos skulle komma tillbaka och bryta.

Antonio Di Natale behövde bara fem minuter på sig för att visa varför han borde ersätta Balotelli mot Kroatien i nästa match. Andrea Pirlo, alltid med halvslutna ögon, slog en för honom enkel pass (för de flesta andra hade den klassats som genialisk) och Di Natales avslut var rent och elegant.

Båda gick för seger

Spanien kom tillbaka. Eller: Spanien hade inte spelat dåligt innan heller. Iniesta hade skapat lägen och Silva hade varit ­aktiv. Men Di Natales mål kom ändå med ett budskap: Det räckte inte för Spanien att vara bra, det krävdes mer än så.

Repliken var vacker. David Silva var på väg att bli utbytt och precis som Mario Gómez dagen före var det då han förlöste sitt lag.

Det var visserligen Cesc Fàbregas som tryckte in 1-1, men det var Silvas instick med yttersidan som gjorde kvitteringen möjlig.

Andra halvlek var grinig, småful och skamlöst underhållande. Spanien hade den från och med kvitteringen, men Claudio Marchisio dribblade vackert och jag älskade att se hur båda lagen verkligen gick för seger. Ingen verkade nöjd med 1-1 trots att det var ett helt okej resultat alla.

Att vinna tre raka mästerskap ... det är svårt. Många har undrat om spanjorerna verkligen är tillräckligt hungriga fort­farande. Mötet med Italien visade att det i alla fall inte är mättnad som står i vägen för ytterligare en buckla.

Lite orolig, ska jag erkänna så här på slutet, är jag ändå för Italien.

Den här matchen kostade dem väldigt mycket kraft och ­Kroatien visade offensiv klass mot Irland.

Även om den oefterhärmlige förbundskaptenen Slaven Bilic inte direkt såg ut som en mästar­tränare i sin trånga, besynnerliga mössa.