I grunden är det nog inte konstigare än att vi gillar att se sportkungar abdikera. Efter x antal segrar tröttnar man, vill se något nytt. Jag hoppas i alla fall att det är så, för jag har fortfarande svårt att se vad som är så tråkigt med Spaniens spel.

Däremot är Spanien inte riktigt lika tempostarkt som för några år sedan. Det är garanterat ett faktum som oroar Vicente del Bosque mer än underhållningsdebatten som pågår om hans lag.

Jag tror det har med Xavi att göra. En sliten Xavi som har ont i sina hälsenor är fortfarande en mycket bra mittfältare. Men han är inte den bäste. Han äger inte planen så som han kan göra.

Både Barcelonas och Spaniens spel har påverkats av det i år.

Spanien blev definitivt inte ett sämre lag efter att Xavi gick ut mot Portugal.

Mästarnas två viktigaste spelare den här turneringen har varit Andrés Iniesta och Iker Casillas.

Portugal ville pressa Spanien högt upp och det var en taktik som fungerade relativt väl. När Spanien lyckades etablera ett bra passningsspel skedde det ofta för långt ifrån Rui Patrícios mål. Spaniens chanser var lätträknade under ordinarie tid, men Portugal hade ännu mindre.

Förutom ett par misslyckade Ronaldo-frisparkar minns jag nästan inga portugisiska farligheter.

Portugals idé kom med ett pris. Orken tröt i förlängningen. Ett skarpare Spanien hade avgjort matchen där, nu blev det straffar i stället.

Och precis som i Italien–England vann det lag som varit närmast mål tidigare. Och det var nästan spöklikt när mönstret upprepade sig från elva meter. Först en iskall chippstraff (Andrea Pirlo då, Sergio Ramos nu), sedan ett skott i ribban (Ashley Young då, Bruno Alves nu).

Ronaldo fick aldrig ens lägga sin straff, Cesc Fàbregas hann före.

Spanien var inte på topp i kväll men vann ändå rättvist och är i EM-final.

Det säger också en del om lagets styrka.

Men jag tror inte det här spelet räcker för att försvara guldet i Kiev på söndag.