ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Orrenius: "Filmen får mig att fundera"

ANNONS:
Läs mer
Visa flerVisa färre

Varje kväll sorterar han sina f­otbollsbilder, min sexårige son.

Håller fram korten, frågar om ­spelarna. Hur bra är han? Är han bra på att skjuta mål i krysset?

Jag hoppas att han aldrig frågar om landslagsträningen där hans idoler sköt mot Johan Wilands nakna röv.

De andra dagisbarnen spelade fotboll. Min son var aldrig med. Det gjorde ont när han, en femåring, förklarade varför han stod vid sidan om:

- Jag är för dålig.

Så började skolan. Något hände. Fotboll blev kul, självförtroendet växte. Snart spelade han varje rast.

För några veckor sedan köpte vi benskydd och skor. Min son började träna med en klubb. Lycklig cyklade jag med honom till träningen.

Nu ser jag filmen där Johan Wiland förlorar i gris, blottar sin stjärt och går ner på alla fyra för att bli "straffad". Och genast blir mina känslor inför sonens inträde i den organiserade idrotts­världen mer kluvna.

 

En del av mig - den blågula supportern som vill fokusera på Englands­matchen - ser spelarnas skratt och vill helst tona ner hela grejen.

En annan del av mig känner obehag. Minnen som legat orörda i decennier väcks till liv, grabbsunkiga hågkomster från omklädningsrum i Motala och från året som 16-årig hårdsportande utbytesstudent i USA.

Fyra killar som skrattande pissar på en lagkamrat i duschen.

En fotbollstränare som uppmanar oss alla att samtidigt skjuta varsin stenhård boll på vår egen lagkompis, som straff för någonting.

En tenniscoach som vill att vi ska sikta på motspelarens kropp i matcherna, för att skrämma honom, och som belönar varje träff med en påse M&M:s.

Bögskämt, bögskämt till förbannelse. Och så de eviga snärtarna med blöta handdukar mot bara skinkor.

Baskettränaren Torbjörn Gehrke säger om rumpleken:

- Det kan låta lite larvigt, men de som inte håller på med lagbygge förstår inte vilken otrolig sammanhållning man får.

Så är det kanske. Och mina minnen från pojkidrotten är trots allt mest ljusa och varma. Sport är bra, det sitter djupt i mig.

Ändå får filmen mig att fundera kring hur pass härlig idrotts­miljön egentligen är.

 

Jag vill inte förklara för min sexåring varför en svensk landslagsmålvakt drar ner sina brallor och ställer sig på alla fyra för att hans kompisar ska skjuta mot hans nakna rumpa.

Jag tänker på Jesper Fundberg, idrottsforskaren som undersökt det sociala spelet i pojkars omklädningsrum. Fundbergs slutsats: Normen för hur man ska bete sig bland fotbolls­grabbar är snäv.

Det är viktigt att inte vara "en bög" eller "en kärring". Man ska inte gråta, tveka eller visa sig vek.

 

Jesper Fundberg har ifrågasatts av människor inom idrottsrörelsen. Du överdriver, har han fått höra. Lämna oss i fred så blir det bra.

Nu ser jag hur fotbollsfolk på nätet hånar dem som ogillar att Wiland blev "gosad" (självklart finns det ett omklädningsrumsord för att bli skjuten i röven).

"Har dom aldrig - ­spelat fotboll?" fnyser en skeptiker på Twitter.

Jo. Det är just det vi har.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
Anmäl till Pressombudsmannen
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: