WARSZAWA. I Polen kommer man långt på att kunna lite tyska och villkoren för den här matchen är givetvis skrivna på Joachim Löws modersmål.
Cesare Prandelli är här för att översätta dem.
"Tyskland-Italien 2012" är ett verk som vill till fotbollens finaste bibliotek.
Klassikerhyllan.
Polens EM-butik stänger i kväll. Siste man - italienare eller tysk - släcker, låser och larmar. Vetskapen om att det här är sista matchen på den magnifika arenan i Warszawa gör att mötet känns större än en semifinal. Själv vill jag inte skiljas från något av lagen, jag har lärt mig gilla dem alldeles för mycket.
Fotbollen är märklig på det sättet. De allra finaste dagarna slutar alltid i tårar. När festen är över står hälften av gästerna i ett hörn och bölar.
Inget lag tjusar mig så som h err Löws Tyskland, inget lag fascinerar mig så som signore Prandellis Italien.
Såg ni hur Cesare Prandelli med ett milt leende gick runt mellan sina spelare inför straffavgörandet mot England? Värmen och lugnet han förmedlade till skyttarna, hur han fick dem att uppskatta spänningen i stället för att frukta den. Såg ni hur han sken upp efter Andrea Pirlos chipp? Det fanns inget euforiskt över minspelet, bara det tacksamma uttrycket hos en människa som just fått bevittna stor konst. Att Italien då fortfarande låg under hörde inte dit.
En sådan tränare är i min bok alltid en vinnare, även när han förlorar.
Joachim Löw har min beundran av andra anledningar. Som ledare för Tysklands ungdomsrevolution tittar han aldrig bakåt. Det är därför han slänger på luren dessa dagar varje gång fotbollshistorien ringer för att påminna om alla tillfällen då italiensk slughet har trumfat tysk kraft.
– Så Tyskland har aldrig besegrat Italien i en slutspelsmatch - so what? sa Löw i förrgår, totalt ointresserad av något som senast hände för sex år sedan.
Löw får orutinerade spelare att växa med ansvaret och är osentimental i sina laguttagningar. Samtidigt lyckas han få även de ratade att känna delaktighet.
I ett annat landslag hade Per Mertesacker, 81 landskamper, varit sur över att inte ha fått en enda EM-minut i mittförsvaret. Men under Tysklands matcher har ingen spelare varit en lika stor pådrivare som den bänkade Mertesacker. Han visar inte ett spår av bitterhet, i stället gör han sig själv till mentor för unga frön som Marco Reus och André Schürrle.
Det som skrämmer Joachim Löw är inte motståndarens fina mästerskapsfacit mot Tyskland, utan att Italien förmodligen hade varit Charles Darwins favoritlag.
– Italien, säger Löw, är bättre än något annat lag på att skifta system och taktik.
– Det är det landslag som har lättast för att anpassa sig.
Italien har gjort det många gånger förr. Därför känns det bara logiskt att det landslag som 2010 inte klarade av att besegra Paraguay, Slovakien eller Nya Zeeland två år senare plötsligt har guldvittring.
Tyskland är sämre på att anpassa sig och ska därför inte ens försöka i kväll. Spelare kan bytas ut (tyska reportrar slog i går knut på sig själva när de försökte sätta dagens startelva) men filosofin förblir densamma.
När tränaren pratar om att "vinna tyskt" betyder det att hans spelare ska bestämma hur matchen ser ut. Tysklands villkor ska gälla. Alltså ska de inte stoppa Andrea Pirlo, utan acceptera han briljans.
Trycker ett offensivt Tyskland bara ner Italien tillräckligt långt kommer Pirlo ändå att hamna i en zon där han kan göra mindre skada.
I natt flyger ett av lagen vidare till finalen i Kiev, det andra åker hem till ett bedrövat fotbollsland.
Tschüss eller ciao kan kvitta, avskedet kommer att smärta vilket språk det än blir.
