1. THE X FACTOR

Här talar vi om en utsökt känsla för timing. I dubbel bemärkelse. På presskonferensen före finalen talade Xavi om hur han under EM inte hade nått sin vanliga, absurt höga, nivå. Han var sliten, hälsenorna gjorde ont och i semifinalen mot Portugal hade Spanien blivit bättre efter att Xavi bytts ut.

Men förbundskapten Vicente del Bosque tvivlade inte på sin regissör.

Och det borde inte vi ha gjort heller.

Där Andrea Pirlo upplevde en kväll av frustration hade Xavi uppvisning i Kiev. Han dansade omkring på planen och såg varenda lucka i Italiens ihåliga försvar.

Han sparade det bästa till den största matchen.

Är man mästare så är man.

Den andra betydelsen av Xavis timing? Det handlar förstås om 2–0-målet. Vänsterbacken Jordi Albas raketlöpning krävde att Xavi släppte bollen, inte i rätt sekund – utan i rätt tiondel.

Djupledspassningen var ren fotbollskonst, Albas avslut var säkert och Italien hämtade sig aldrig efter den vackra knocken.

2. FARTEN

Italien hade faktiskt bollen under större delen av första halvlek och slog dessutom fler passningar. Men det var som om Spanien hade bestämt sig för att spela med en högre svårighetsgrad i finalen. Ett mindre bollinnehav var ett pris de var villiga att betala för att driva upp tempot.

Jag är vansinnigt trött på fotbollsfolk som pratar om hur det ena laget ”vill ställa frågor” till det andra. Säkert har jag också gjort mig skyldig till den slappa formuleringen själv någon gång.

Hur som helst.

Den enda fråga italienarna rimligen kunde ställa till spanjorerna under första halvlek bör ha låtit: ”Kan ni tänka er att ta det lite lugnare, hombres? Por favor.”

3. VÄRLDENS BÄSTA MÅLVAKT

Italien var – fram till Thiago Mottas olyckliga skada – verkligen inte ofarligt.

Men det har sina skäl att Zinedine Zidane var den senaste spelare att göra mål på Iker Casillas i en utslagsmatch. Det skedde för övrigt för sex år sedan, i Hannover.

Casillas är alltid där när Spanien behöver honom.

När Italien var nära att få kontakt i inledningen av den andra halvleken var Casillas snabbt ute och räddade Di Natales chans.

Sedan kunde han bara stå och njuta.

4. FÖRSVARSSPELET

Chiellini gick sönder nästan direkt och De Rossi hade panik i ögonen när han försökte gå ner och hjälpa den osäkra italienska backlinjen.

Jag gillar verkligen att Cesare Prandelli har gjort Italien till ett mer spelande lag, men i finalen var försvarsspelet helt enkelt för dåligt.

Spaniens bästa försvar är i normala fall ett stort bollinnehav, men här finns också några av världens bästa backar som kliver fram när så krävs. Inget mittbackspar har varit stiligare än Sergio Ramos och Gerard Piqué under turneringen. Dessutom har Àlvaro Arbeloa, som skulle vara säkerhetsrisken bakåt, varit pålitlig som en "vinst varje gång"-maskin.

Och hur bra vänsterbacken Jordi Alba var i sin första stora final (och i hela EM) ska vi bara inte prata om.

5. ÖVERTYGELSEN

De var inte mätta. De vacklade inte när folk sa att de spelade tråkig fotboll. Inte blev de förbannade heller.

Spanien visste ju att det var finalen som gällde.

Självförtroende handlar inte om att skrika ut att man är bäst, utan att visa att man är det.

Nu har Spanien tre raka tunga mästerskapstitlar.

Exakt hur stort det är kommer vi inte att förstå förrän om många, många år.