Jag bara måste berätta att jag delade hotell i Donetsk med Manolo, han med trumman (och den gigantiska baskern!) ni vet, som eldar i gång och leder den spanska publiken varje gång La Roja spelar.

Svetten rann från Manolos panna redan flera timmar före avspark i semi­finalen mot Portugal. Hur svettig han var efter 120 jobbiga minuter och ett gastkramande straffsparksdrama vill jag inte ens veta.

Men de spanska spelarna var coola.

Jag har efter att ha följt dem i fem-sex år lärt mig att de har en stor portion självinsikt. Och när jag pratade med en av hjältarna, Cesc Fábregas, efter straffdramat medgav han utan omsvep att de hade haft det jobbigt.

- Men det viktigaste i såna här matcher är att inte släppa in mål, då kan man alltid vinna.

Jag trodde före turneringen inte att Spanien skulle nå ända fram en gång till.

Men efter ytterligare två "nollor" - och totalt nio (!) i rad nu - i utslags­matcher börjar jag svänga. Jag kan helt enkelt inte se Spanien förlora finalen mot Italien här i Kiev på söndag.

Gianluigi Buffon, 34, må vara lika bra som när han var som bäst, men...Iker Casillas! Är det någon som på alla sätt symboliserar detta fantastiska spanska fotbollslandslag som jag är säker på att vi i framtiden kommer att prata om som ett av historiens bästa, så är det Iker Casillas. Han är bara 31 men har vaktat det där målet i en evighet, eller i alla fall sedan debuten mot Sverige i Göteborg 2000, han har vunnit fler landskamper (100!) än någon annan och han har alltså spikat igen i slutspelsmatcher i tre raka mästerskap:

0-0 (seger på straffar), 3-0, 1-0, 1-0, 1-0, 1-0, 1-0, 2-0, 0-0 (seger på straffar).

I flera av de där matcherna har han dessutom svarat för helt avgörande räddningar. Som på Arjen Robbens friläge i VM-finalen för två år sen. Eller på Ivan Rakitics frilägesnick i sista gruppspelsmatchen i detta EM, där ett kroatiskt mål ju hade skickat Spanien ut ur turneringen.

Ja, Casillas är så bra, och så självklar, att jag knappt reagerade när han knep João Moutinhos straff i ett kritiskt läge i straffsparksläggningen mot Portugal.

Hans firande med segerskytten Cesc Fábregas kändes på ett sätt nästan större.

Det har ju varit ett samtalsämne ända sen de fyra galna Clásico-matcherna förra våren: Den ansträngda relationen mellan Barcelona- och Real Madrid-spelarna. Länge ville ingen kännas vid den, men strax före EM bekräftade Xavi att den verkligen var ansträngd.

Av det syns nu ingenting.

Gerard Piqué (från Barcelona) och Sergio Ramos (från Real Madrid) täpper tillsammans till försvaret, Sergio Busquets (Barcelona) och Xabi Alonso (Real Madrid) stänger tillsammans till mittfältet. Och när Cesc Fábregas (Barcelona) skjutit straffmålet som tog spanjorerna till deras tredje raka final kastade han sig i famnen på - Iker Casillas (Real Madrid).

Att allt detta ens är möjligt är framför allt Casillas förtjänst. När känslorna svallade som värst förra hösten var det Casillas som lyfte luren och ringde sin vän Xavi.

Tillsammans lugnade de sen ner sina klubbkompisar, som i lands­laget nu verkar mer enade än nånsin. Så Iker Casillas betydelse för Spanien kan inte nog betonas.

För fyra år sen avgjorde han dessutom kvartsfinalen mot Italien genom att plocka två straffar.

Jag tror att han avgör finalen mot Italien på söndag också.

---

Jag ska inte påstå att det är ett omen, men senast jag bodde på samma hotell som Manolo, han med trumman, blev Spanien Europamästare...