WARSZAWA. Joachim Löw ser varje turnering som en bergsbestigning.
Nu kan Tysklands tränare byta ut ryggsäck mot picknickkorg, syrgas mot saft: Dagens etapp är nämligen bara en trevlig liten kulle.
Det enda som oroar Löw är att den där kullen bevakas av greker.
Vi talar om skilda världar. Vi talar om den mest politiskt laddade kvartsfinalen. Vi talar om grekernas chans att få in en käftsmäll på det land som ställt hårdast krav för att de ska få tillgång till EU:s ekonomiska stödpaket.
Skulle mittfältsveteranen Kostas Katsouranis mot förmodan behöva hjälp med tändningen behöver han bara lyfta luren och knappa in valfritt grekiskt telefonnummer.
Även landslagen har olika förutsättningar. Tyskland bor lyxigt och den stora EM-staben har nyligen höjt säkerheten kring laget ytterligare. Vid planen där tyskarna tränar går nu extra många vakter patrull, man har också satt upp stora skynken för att ingen utomstående ska ha en chans att få sig en titt.
Samtidigt behöver en reporter på den tyska tidningen Bild bara betala 93 euro för att få ett rum på Greklands EM-hotell. Sedan kan han lämna rapporter inifrån motståndarens läger. För nio euro till ger hotellet honom ett rum alldeles intill förbundskaptenen Fernando Santos.
Sedan kan man förstås undra vad det egentligen finns att avslöja om Santos taktik, alla vet ju redan.
Hur säger man "köttmur" på grekiska?
Tysklands förra EM , 2008, gick under namnet "Bergtour". När förbundskapten Joachim Löw presenterade sin trupp skedde det typiskt nog vid Zugspitze - Tysklands högsta berg.
Löw älskar att dra paralleller mellan fotboll och bergsklättring. Symboliken är tydlig. För att ta sig till toppen måste man vara noggrann, hjälpa varandra och aldrig tappa koncentrationen. Det enda som gäller är nästa kil som ska hamras in i berget. En del av spelarna garvade åt Löws liknelse i början, men med tiden har alla tagit den till sig.
Det är därför jag inte tror att Tyskland underskattar Grekland i kvartsfinalen.
Och om vi nu ska hålla oss till bergstemat: Om Tyskland ska gå uppför en kulle måste uträknade greker bestiga Mount Everest.
Jag beundrar Greklands fotbollslandslag. Nej, jag tycker inte heller att det är så vackert alla gånger, men vad är egentligen "vacker fotboll"?
För mig kan det vara Spaniens passningsspel, men lika gärna Greklands "aldrig ge upp"-attityd. Hur skulle man kunna värja sig mot den? Det är också fascinerande att se hur långt man faktiskt kan nå med en tydlig taktik.
Ingen har förstås glömt Greklands EM-guld 2004. Men nästan lika imponerande är att Grekland sedan dess - utan någon riktig klasspelare - har kvalat in till tre av fyra mästerskap.
När det gamle surkartet Otto Rehhagel lämnade över landslaget till Fernando Santos trodde många 1) att spelet skulle bli öppnare och 2) att det skulle dröja ett tag innan Grekland spelade storturnering igen.
Men Fernando Santos har snarare förädlat Rehhagels tankar. Det är fort farande Kostas Katsouranis och Giorgios Karagounis (avstängd i kväll) som är hjärnorna, det är fortfarande kollektivet som är stjärnan.
En skillnad är dock att Santos har tillgång till Kyriakos Papadopoulos.
Den 20-årige mittbacken har, sedan han hoppade in mot Polen, gjort ett storartat EM. Ingen verkar ha talat om för honom att han borde vara nervös.
Nu har Papadopoulos och hans tio vänner en liten kulle att försvara.
Sitter det ingen tysk flagga på toppen av den innan midsommarafton är över betyder det att vi har en ny grekisk bragd att berätta om.
