DONETSK. Finns det något vackrare än ett lag som struntar så fullständigt i vad motståndarna hittar på, som i stället tror blint på sin egen spelidé - och som dessutom lyckas vinna med den?
Finns det något vackrare än att se Xabi Alonso, Busquets, Xavi, Silva, Cesc och Iniesta göra det i...en tuff EM-kvartsfinal?
Det är sånt som får mig att älska fotboll.
Det är sånt som får mig att älska Spanien - och börja tro att de faktiskt kan vinna den där trippeln.
Svetten rann från pannan på förbundskaptenen Vicente del Bosque när han efter kvartsfinalsegern mot Frankrike kom in i presskonferenssalen på Donbass arena i natt.
Han verkade inte särskilt glad, mera lättad. Lättad över att hans spanska landslag vunnit en i alla fall på förhand svår kvartsfinal mot en motståndare man aldrig tidigare slagit i en tävlingsmatch.
Lättad över att få lämna hettan i Ukraina och återvända till den betydligt ljummare sommaren på hotellet och träningsanläggningen i Polen.
- Där har vi inte behövt lida lika mycket av värmen som vi gjort här, konstaterade del Bosque.
Tur - för Portugal
När jag frågade vad det betyder att semifinalmotståndaren Portugal får två dagar mer att återhämta sig på svarade han uppriktigt:
- Det är 48 timmars skillnad och det kan vara ett litet handicap för oss.
Vänder man på det är det kanske tur. För Portugal. För hela EM-slutspelet.
Det här börjar nämligen likna VM i Sydafrika.
För två år sen såg jag precis som nu Spanien på nära håll redan innan mästerskapet drog i gång.
Då såg spanjorerna riktigt sega ut i träningsmatchen i Innsbruck och nästan lika tröga i både gruppspelet och slutspelet i Sydafrika. Det dröjde ända till semifinalen mot Tyskland innan Spanien verkligen uppträdde som blivande världsmästare.
Nu såg Vicente del Bosques landslag betydligt piggare ut i den träningsmatch jag såg i Bern för drygt tre veckor sen - och har, utan att imponera, övertygat mer i gruppspelet än för två år sen. Men redan i kvartsfinalen i går tycker jag att man såg ut som tänkbara Europamästare 2012.
Självförtroendet kan ge trippeln
Jag vet att chansen att bli första landslag att vinna TRE raka mästerskap är en drivkraft hos spanjorerna.
Och det känns inte längre omöjligt: Tysklands offensiv är kanske snäppet vassare - men Spanien är kompaktare och Iker Casillas är, hittills, detta EM-slutspels bäste målvakt.
Men framför allt är det självförtroendet som talar för Spanien.
Där franske förbundskaptenen Laurent Blanc in i det sista verkade grubbla över sin startelva i går hade - och har - Vicente del Bosque inga såna problem (hans enda problem är om han ska välja en "äkta" eller "falsk" nia, men det är i sammanhanget ett lyxproblem). Han håller benhårt fast vid den idé hans företrädare Luis Aragonés planterade inför EM 2008 och som del Bosque sen dess låtit växa: Att så fort man tappar bollen försöka återerövra den för att på sätt undvika att motståndaren ens får någon möjlighet att skapa målchanser.
Man får säga att Spanien lyckades rätt bra med det mot Frankrike. Man höll i, spelade runt, väntade på luckor - och högg som en kobra när chansen kom. Man hade egentligen bara en riktigt bra målchans i första halvlek - och den gjorde man mål på.
Väldigt vinnande spel
Men den spanska idén är inte bara effektiv, den är också vacker, den vackraste jag vet.
Jag tyckte att Laurent Blanc uttryckte det så bra när han i förrgår sa:
- De som inte gillar Spaniens sätt att spela fotboll är väldigt krävande...
Hade jag ett eget lag skulle jag vilja att det spelade som Spanien.
Jag inser ju att jag kommer att bli mejlbombad efter en sån här kärleksförklaring, men jag begriper inte varför folk - inte minst svenskar - inte står ut med varken Barcelonas eller Spaniens spel. Det är ju dessutom väldigt vinnande.
