KIEV. Han gjorde det i Wien 2008 och i Johannesburg 2010.
I natt gjorde han det i Kiev: Gick fram till lagkamraterna, tog sats, höjde segerpokalen - och skrev in sig, och Spanien, i fotbollshistorien.
Jag tror inte att det var sista kapitlet i sagan om Iker Casillas, 31, vi fick se.
Det där ögonblicket med Iker Casillas och bucklan är nog vad de flesta spanjorer kommer att minnas från den fantastiska kvällen i Kiev.
Jag kommer att minnas en helt annan bild: Medan de andra spanjorerna hoppade runt i en hög eller cirkel, eller vad ni nu vill kalla det, direkt efter slutsignalen gick lagkaptenen fortfarande runt på den andra planhalvan och tackade och tröstade förtvivlade italienska förlorare.
Det var på något sätt en talande bild.
Hans humana sidor gör honom till en av de absolut största i dagens fotbollsvärld där egona bara blir fler och fler. Han är som lagkapten ovärderlig för världens bästa fotbollslandslag. Det var ingen slump att det var Iker som, när känslorna mellan Barcelona- och Real Madrid-spelarna svallade som värst förra våren och i höstas, lyfte luren och ringde kompisen Xavi för att mäkla fred.
Under EM har vi inte sett minsta spår av rivalitet eller osämja. Tvärtom har Barça- och Realspelare hoppat i varandras famnar efter mål och slutsignaler.
Det är inte bara men till stor del Iker Casillas förtjänst.
Iker Casillas kvaliteter som målvakt ska förstås inte heller underskattas.
Han har nu i tre raka turneringar spelat tio utslagsmatcher - och fortfarande inte släppt in ett mål!
Han har i tre raka turneringar också räddat Spanien i kritiska lägen:
I straffläggningen mot Italien i kvartsfinalen 2008.
Genom att ta en straff i kvartsfinalen mot Paraguay och ett friläge mot holländaren Arjen Robben i finalen 2010.
Med en reflexräddning på kroatien Ivan Rakitic nick i sista gruppspelsmatchen (som om den hade gått i mål hade skickat Spanien ut ur turneringen) - och med räddningen i straffläggningen i semifinalen mot Portugal i detta VM.
Det är lätt att i euforin över den spanska tiqui taca-uppvisningen glömma att han gjorde ett par viktiga räddningar även i finalen mot Italien i går kväll. Där var ett par farliga inlägg i första halvlek som han tippade över italienska anfallare, där var ett par tunga distansskott, men där var framför allt ett friläge för Antonio Di Natale som San Iker, helgonet Iker, stoppade i början av andra halvlek. En italiensk reducering där hade möjligen fått Spanien att darra. Eller så inte.
Iker Casillas var, på alla sätt, värd att få lyfta den där buckan i natt. Också.
Och med tanke på hur ungt, hur hungrigt, hur bra detta spanska landslag var mot Italien ska vi inte utesluta att han får göra det också i Brasilien om två år...
