Det fortsätter nästan lika bra. Ett riktigt taggat Italien med De Rossi som Cannavaro som mittback. 

Det var länge sedan jag såg Italien spela så bra som man gjorde i första halvlek. Cassano är fantastisk bra, Thiago Motta är centimeter från att ge Italien ledningen i slutet av första halvlek.

Spanien håller i bollen fint men Italien spelar exemplariskt fint försvarsspel i första halvlek. Alla står på rätt sida och det är dessutom väldigt många som står helt rätt.

Spanien tar över något mer i slutet av första halvlek, Pirlo slår bort en del enkla bollar, Balotelli ger bort en del enkla passningar och drar på sig en fördomsfull varning av en domare som likt många andra går på fördomarna om Balotelli och varnar honom efter, bland annat (även om själva varningen kommer senare) ett  läge i det spanska straffområdet när Balotelli egentligen borde ha straff.

Jag är rörd och stolt över att se Italien spela fotboll i den första halvleken. Jag trodde inte dem hade detta i sig. Jag trodde inte De Rossi kunde växa till den titan han var i första.

Glad och stolt över Gli Azzurri. Det ser riktigt, riktigt bra ut särskilt om man jämför med hur det sett ut på sista tiden. Minns att Italien har tre förluster med sig in i denna matchen.

Jag pendlar mellan rysningar och skräck, mellan hopp och förtvivlan, mellan lycka och pulserande oro.

Trodde det skulle bli bättre med åren, men det har blivit värre...

Nu är det paus.

Jag är helt genomsvettig.

Jag måste dricka en massa vatten och försöka överleva detta...

Andra halvlek börjar med att Balotelli snor åt sig och bollen och sedan i sin outgrundliga och speciella visdom bestämmer sig för att GÅ fram med bollen... Vilket gör att Ramos mamma hade kunnat krypa ikapp honom. Men det är Ramos som gör det. Sedan byts Balotelli ut och Di Natale kommer in.

Då får Pirlo energi från himlen och småspringer sig fram till ett fint läge och signerar en passning med sitt magiska namn och Di Natale behöver bara denna enda chans och gör 1-0 för Italien men Spaniens kvittering kommer alldeles, alldeles för snabbt Bara några minuter efter Italiens ledning kvitterar Fabregas. Inte särskilt rättvist men Spanien är mästare på att vända tillbaka underlägen. Från ingenstans, och det känns märkligt att skriva när det handlar om Spanien, gör Spanien 1-1 och då startar den allra värsta terrorn...

Italien tröttnar efter hand. 

Med tretton minuter kvar är Di Natale helt fri och försöker sig på ett kontsstycke som han faktiskt brukar sätta men han missar.

Med elva minuter kvar får Spanien (tveksam) frispark. Xaviskjuter i muren.

Sista tio minuterna är jag för skräckslagen för att titta. Jag travar runt, dricker vatten,  försöker låta bli att få hjärtinfarkt. Det är hemskt. På alla sätt är det hemskt. Det är inte njutbart på något enda sätt.

Vilken match. Den innehöll verkligen allt. Första var verkligen mycket taktiskt briljans, positioner och ett Italien som spelade som i fornstora dagar (2006...)

De Rossi spelar för Roma, vänner.

Fattar ni hur bra han var.

Fattar ni hur enormt bra han var.

Det var länge sedan jag var så här stolt över att älska Gli Azzurri. Vi har visat världen att vi fortfarande lever. Vi har visat världen att vi fortfarande kan spela fotboll. Vi har visat världen att vi kan mäta oss med världens bästa. Vi har visat att vi är lika bra som världens bästa lag. Jag är svettig, stolt och fortfarande världens räddaste man.