La partita delle partite. Matchernas match.

Så benämns ofta matcherna mellan Italien och Tyskland. Åtminstone i Italien som nästan alltid brukar vinna.

Om ni får några minuter över rekommenderar jag er att söka på Italien-Tyskland VM 2006 på Youtube. Det är en av de bästa fotbollsmatcher jag sett. Givetvis slutar den 0-0 som alla goda konstverk. Men spelet! Tekniken, målchanserna, tempot som höjs och sänks som en mästerlig symofoni.

Det är utsökt fotbollsunderhållning. Det blir inte bättre. Det var faktiskt den matchen som fick mig att börja skriva om italiensk fotboll.

När SVT fullständigt slaktade den där matchen i sin VM-krönika insåg jag att mitt sätt att se på fotboll skilde sig från resten av världens. Samtidigt insåg jag att vi måste ha varit flera som fattade den där matchen på rätt sätt. Jag hade rätt på båda dessa punkter.

Italien och Tyskland har politiskt och kulturellt en rätt turbulent historia. Björn Afzelius som vistades mycket i Italien under sitt liv beskriver det rätt träffande i en av sina låtar: “Då blir man så som tysken i Norditalien, och då får man all den kärlek man förtjänar... ” Italienarna lever på tyska turister men har genuint svårt att älska dem.

Låt oss följa med min kära far genom Italiens speciella fotbollshistoria med Tyskland. 

Farsan har berättat hur han arbetade natt på Sahlgrenska sjukhuset under VM 1970 där en gammal transistorrradio fick hans hjärta att skena under semifinalen. Italien vände och vann en gastkramande tillställning i den höga luften i Mexiko och den matchen står fortfarande som modell för alla matcher i Italien.

Inför finalen i VM 1982 stod farsan på balkongen och kedjerökte medan vi andra travade runt i radhuset i Angered. Italien mötte Västtyskland och det blev aldrig spännande. Italien var helt överlägsna och lekt sig fram till 3-0 med hjälp av Paolo Rossi, Marco Tardelli och inbytte Alessandro Altobelli. Andra stjärnor var Romas Bruno Conti, Dino Zoff och Antonio Cabrini.

Och så. Nutid. Ett andetag sedan. Farsan blir svimfärdig redan i förlängningen av semifinalen 2006. Jag och brorsan får sätta honom i soffan och ge honom något att dricka Han ser ohälsosamt blek ut.

Italien-Tyskland, semifinal 2006. Jag minns särskilt lagkaptens Fabio Cannavros blick under inmarschen. Jag ryser bara av minnet. Hans blick är... genuin och lycklig. Han är fokuserad, visst. Men framför allt njuter han. Han leder sitt bespottade landslag ut mot hemmanationen på en arena som Tyskland så långt aldrig förlorat på. Och han älskar det. Han älskar utmaningen.

Han ser inga andra alternativ än seger. Det är fruktansvärt starka och vackra bilder. Italien vinner den där matchen efter en genial framspelning av Andrea Pirlo till Fabio Grosso som med minuten kvar av förlängningen prickskjuter in 1-0 till Italien. Bara sekunder senare gör Alessandro DelPiero 2-0 och Italien är i final.

Jag vet inte om tyskarna kallar mötet mot Italien för matchernas match. Men jag förstår att Philipp Lahm och de andra hellre ville möta England.

Nu väntar Italien. Och förverkligandet av nya drömmar.