Chelsea slog Liverpool med 1–0 i andra semifinalen i Champions League och även om Didier Drogba inte gjorde målet (som han brukar) var det han som låg bakom målet med en kraftfull prestation.
Bollen från Ricardo Carvalho skar rakbladsvasst rakt över planen och rakt igenom Liverpool, nådde Drogba som fajtades med Daniel Agger – och vips!, vände bort honom och slog en distinkt boll rakt in till en framrusande Joe Cole som höll undan Alvaro Albeloa och vräkte in segermålet bakom Pepe Reina i Liverpools mål.

"De är ju så olika"

Det var ett underbart mål. Drogba bäst på plan. En lysande prestation på den här höga nivån.
Det är ju roligt att studera de här tre spelarna, de är ju så olika, Ronaldo, Kaká och Drogba.
Det går ett sus genom hela världen när Ronaldo får bollen och börjar fladdra med benen...vad ska han göra?...ska han dribbla?...kommer han att lyckas med dribblingen?...hur vacker kommer den att bli...hur bortgjord blir motståndaren?
Ronaldo spelar fotboll som ständigt har ett leende på läpparna. Det är mestadels ett glatt och positivt leende, men det finns mörka sidor i hans filmaspirationer och då blir leendet snett, elakt eller till och med hånfullt.
Han har den oförklarliga målkänslan
Didier Drogba är en helt annan typ.
Jag är förvånad över att det dröjde innan han slog igenom som nu i Chelsea.
Ända sen jag såg honom första gången har jag sagt att han är den komplette moderne fotbollsspelaren: stor, stark, kraftig, uthållig, skicklig med och utan boll, en nickfantom som dessutom har den där märkliga obegripligt oförklarliga målkänslan.

Individuella prestationer som skiljer

På den här nivån handlar det om laginsatser och breda spelartrupper. De fyra lagen – Manchester United, Milan, Chelsea, Liverpool – är relativt likvärdiga.
mm Det som skiljer dem åt är individen, de individuella prestationerna. I går var Didier Drogba skillnaden mellan Chelsea och Liverpool.
Stor beundran åt Carvalhos rakblad till passning, och stor beundran för att Drogba kunde hålla undan Agger – men det briljanta i den spelsituationen är vändningen. Agger är hundra på att Drogba ska fortsätta mot kortlinjen och slå ett inlägg. Normala spelare gör det nittionio gånger av hundra, men Drogba är inte normal längre; alltså vände han inåt och Daniel Agger visste att det var kört.
Och har jag nu uttryckt tillräckligt stor beundran för Didier Drogba ska jag också säga att hela Chelsea var magnifikt i första halvlek.
Chelsea hade spelet, tankarna, målsättningarna, passningarna och taktiken.

Liverpool fanns inte.

De röda tröjorna fanns på Stamford Bridge, men såg ut som fladdriga hjärnspöken.
Det blev jämnare i andra halvlek, men då var det å andra sidan inte så värst mycket spel att rapportera om, det var mest kamp.
Kampen mellan mittfältskonkurrenterna i landslaget, Steven Gerrard i Liverpool och Frank Lampard i Chelsea, vanns trots allt av Gerrard. Jag begriper inte varför Liverpools manager Rafael Benitez - precis som landslagets Steve McClaren - placerat honom som yttermittfältare, Gerrard är sagolikt begåvad och sevärd som bollvinnare, kämpe och speluppläggare mitt på mitten.
Crouch ser ut som en fågel
Förstår heller inte varför Benitez så ofta börjar med Peter Crouch på bänken.
Där Drogba verkligen ser ut som den slutgiltige fotbollsspelaren ser Crouch ut som en främmande fågel på storkben och albatrossbrett mellan de utsträckta händerna. Men med mer eller mindre lagliga och justa medel är han en rasande effektiv anfallare, som dessutom kan ta hand om mer eller mindre panikslagna inlägg och långbollar från backlinje och mittfält.

Saknade Essien

Liverpool hade en ypperlig spelare till: målvakten Pepe Reina.
Chelsea kunde dödat den här semifinalen när Reina gjorde en sanslös reflexräddning på ett skott av Lampard, på ytterligare en superb passning från – Didier Drogba.
Chelsea saknade Michael Essien som misstänks för rattfylla. Det kvittar tydligen om man kommer från Ghana, den engelska festprissefyllokulturen slår igenom i alla fall.
Om 1–0 räcker?
Kanske.
Det är att gå på slak lina, men ”Den utvalde” har tillräcklig balans för slak lina och är tillräckligt självsäker och tillräckligt arrogant för att Chelsea ska spela minst 0–0 på Anfield Road i Liverpool på tisdag.
Kan inte bestämma mig för José Mourinho, Chelsea-managern.
Champions League är från och med nu en hjärnornas kamp mellan Mourinho, Benitez, sir Alex Ferguson och Carlo Ancelotti.
Det är lite det gamla och traditionella, Benitez, sir Alex, Ancelotti, mot det nya, Mourinho, och Mourinho är tveklöst en knivskarp och briljant taktiker och coach.
Han har inget emot att kallas ”Den utvalde”, han tycker till och med det är rätt.
...och ingen har sagt att man måste vara ödmjuk för att vara fotbollsfrälsare.