1999 var ett väldigt märkligt år. vi drog igång Frank i P3, jag var förälskad i en flicka från Stockholm och gav ut min första roman. I början av året. I slutet av året satt jag packad i en soffa på en fest på Söder och hade utan att berätta det för någon kommit till en rätt obehaglig insikt. Jag var ett fyllo. Sedan ägnade jag ytterligare fem år åt att förneka detta faktum innan jag blev nykter.
Den där nyårskvällen såg vi rockbandet Europe på en pråm och undrade om alla datasystem kraschat för att vi bytte 1999 till 2000. Alla trodde på allvar att världens hissar skulle stanna, flygplan falla ner från himlen och hela världens teknik skulle få ett spel och gå sönder.
Det hände inte. Ingenting hände. Det var ett andetag som övergick i ett annat bara.

Ryan Giggs är ett år yngre än jag. Det är en av anledningarna till att jag älskar honom. När jag började titta på fotboll var spelarna tusen år gamla kändes det som, sedan några år äldre, sedan nästan lika gamla och nu för tiden är de födda när jag tog studenten. Det är rätt sorgligt. Därför blir man glad när man ser en spelare som Giggs som helt på egen hand upphäver tyngdlagen och tidens skoningslösa ordning och helt enkelt fortsätter vara bäst år efter år.
Det är sällsynta dessa åldrande hjältar. Maldini så klart. Del Piero, Zanetti i Inter, Totti i Roma.
 Det märkvärdiga med Giggs är att han inte är särskilt märkvärdig. Han har en gudasänd vänsterfot och två lungor stora som världsdelar, men han är ingen Zlatan direkt.
Han stjäl inte ljuset. Han ÄR ljuset.
I hans ljus kan sedan andra spelare roffa åt sig rubrikerna. Utan Giggs, ingen Rooney.

Alla älskar Barcelona. Guardiola är Ronald McDonald. Alla älskar fin fotboll. Alla älskar hamburgare med pommes. United är en annan typ av lag. Ferguson kommer inte från samma planet som Guardiola. De är varandras totala motpoler.
När världen nu suckar inför Messi, Iniesta, Xavi och David Villa sitter jag och spänner hökblicken i den lätt gråhårige, numera extremt senige Ryan Giggs.
Den italienske musikern Ligabue har skrivit en sång om fotbollens vattenbärare. Una vita da mediano heter den och är en poetisk hyllning till alla tysta, hårt arbetande fotbollsspelare som år efter år bara förväntas finnas där. Naturligtvis handlar den också om samma sorters människor utanför fotbollen, eftersom fotbollen är en sådan utmärkt spegel mot i stort sett alla delar av våra liv.

Giggs skulle aldrig ha orkat blomma så här länge utan Ferguson. Han är solen som Giggs vrider sin talang och sin energi emot. De har samma inprogrammerade hunger. De vet att den enda segern som räknas, är den som inte är vunnen. Resten är grus. Vunna segrar är lika döda som Adam. Allt som räknas är nästa match.
Så ni fattar hur det svider i en sådan som Giggs efter Uniteds förlust mot Barcelona 2009.
Ryan Giggs är en sorts trygghet för oss gamlingar. Han bevisar för oss att det aldrig är försent att släpa sitt svettiga arsle upp ur den chipsflottiga soffan och ta tag i sitt liv.
Vill man ha riktigt dåligt samvete, och det vill man ibland, kan man lyssna på Iggy Pop och klicka fram fina You Tube-klipp på Ryan Giggs. Då kommer man springa som en gasell till närmaste gym i ren avundsjuka.

I Italien finns flera åldrande spelare på högsta nivå. Men Premier League är fysiskt mer krävande och det är framför allt en snabbare (inte bättre) liga, vilket gör Giggs bedrift ännu större.
Giggs är heller ingen alibispelare. Det är ingen som ler lite hånfullt och tycker det är roligt att gubben orkar spela fortfarande. Giggs har i år varit en av Uniteds bästa spelare.
Jag vet inte vilka böner han ber den gode Ryan, men Gud hör dem. Barcelona är schlager, alla älskar en glad visa under tre minuter. Det är svårt att inte gilla Messi.  Barcelona är sockervadd på ett tivoli. United kräver mer motstånd. Om Barcelona är Knasen är United Marcel Proust.

Barcelonas sista match mot Real i semifinalen var helt grym. Messi är omöjlig att inte älska när han är så där bra. Men minns Uniteds totala utspelning av Schalke, som i sin tur lirat skjortan, kalsongerna och allt annat av Inter strax innan.
Vi har gott om tid att älta det förflutna sedan. Ikväll är det final. Ryan Giggs kommer göra allt för att ha ännu ett skönt, osannolikt minne att dunka ner bland gamlingarna på hemmet om ungefär tusen år när han blir gammal.
Fast det där var inte riktigt sant. Giggs fyller inte år. Han blir inte gammal. Han är tidlös.