Almanackan i London har hoppat tillbaka två månader och när Carles Puyol gick ut på Wembleys gräs i går kväll gnuggade han handflatorna mot varandra. Mer av kyla än förtjusning. Sedan gjorde Puyol något som han har gjort tusen gånger förut. Han skrek på Gerard Piqué.
När du tänker på Barcelonas briljans är det inte Carles Puyol du ser framför dig.
Och ändå. Ingen i detta omhuldade lag är så mycket vinnare som krullet från Pobla de Segur.
Han har varit skadad en del i år och Éric Ábidal spelade vänsterback under ligaavslutningen. Ändå tror jag att Puyol startar i kväll, det vore konstigt om han inte gjorde det.
Se bara:
Barcelona har förlorat sex matcher den här säsongen. Puyol har inte deltagit i någon av dem.
Bortamatch mot Almeria eller Champions League-final mot Manchester United - spelar ingen roll för Puyol. För honom är varje match den sista.
De tre senaste åren har Puyol vunnit allt som går att vinna. EM, VM, spanska ligan, Copa del Rey, Champions League och några andra mer eller mindre påhittade titlar. Man säger att han har gjort det eftersom han har haft turen att få spela tillsammans med magiker som Messi, Xavi och Iniesta.
Man kan precis lika gärna vända på det.
Messi, Xavi och Iniesta har haft turen att få spela tillsammans med Carles Puyol.
Han håller dem hungriga och skulle någon av dem tappa bara en procents inställning kastar han sig över dem som ett uppretat rovdjur.
Den spexglade mittbacken Piqué är inte alls som den reserverade Puyol. Ändå är de vänner. När Puyol för en tid sedan återvände till träning efter ett skadeuppehåll var Piqué genast där och hälsade honom välkommen tillbaka.
- "Puyi", jag har saknat dig så mycket! utbrast Piqué.
- Håll käften och koncentrera dig, svarade Puyol.

Manchester United vet också allt som är värt att veta om vad som driver ett lag vidare efter en stor seger. Sir Alex Ferguson har gjort det till en rutin att köra fingrarna i halsen så fort han tuggat i sig ännu en pokal. Spelarna följer hans exempel och de som inte gör det blir inte lång-variga i klubben.
I Rom för två år sedan, då samma lag möttes i finalen, byggde man på förhand upp en enorm duell mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo. Den gången överraskade Josep Guardiola med att låta Messi spela i mitten och där Ronaldo hade en tråkig kväll gjorde Messi mål. På nick, dessutom.
United ägde första kvarten av den finalen, Barça resten - men det var ingen magisk kväll.
- Om vi spelar som vi gjorde i Rom kommer vi att förlora nu, sa Guardiola i går.
Och fortsatte med:
- Vi måste visa hela världen vilken typ av fotboll vi vill spela.
Som om världen inte redan hade enorma förväntningar.
VM är fortfarande större för mig, däremot inte bättre, och det här är så bra som det bara kan bli.

Manchester United måste försöka vinna den här finalen.
Lät det löjligt? Då gör vi det dubbellöjligt:
Manchester United måste försöka vinna den här finalen.
Alltid när Barcelona går till en stormatch bombarderas motståndaren med frågor om hur Barça ska stoppas. Varje gång. Hur ska ni stoppa Messi? Hur ska ni kväva Xavi? Och hur tänker ni hindra Iniesta?
Då kan det vara lätt att glömma varför man överhuvudtaget har fått chansen att spela den där stora matchen. Att man också har offensiva spelare som kan såra och som vet ett och annat om hur man gör mål.
Den som mot Barça bara fokuserar på att försöka stoppa kan lika gärna ställa sig frågan: Vill jag bli dödad med en slö eller vass kniv?
Sir Alex Ferguson gick lite i den här fällan i Rom 2009. Då skickade han ut Wayne Rooney på vänsterkanten och fick se sin bästa anfallare täcka ytor. Inte så att Rooney gjorde ett dåligt jobb, men vilken Unitedspelare som helst hade kunnat göra det, ska man spela Rooney måste man låta honom vara Rooney. Även mot Barcelona.
Det kommer aldrig vara en skam att förlora mot Barcelona i en final 2011.
Däremot vore det trist om United inte gav sig själva chansen att vinna den.
Upp med punden på bordet.
Revanschsugen: Ferguson.