När Napoli vann ligan 1987 smög sig någon in och talade till de döda. Hur man gör det? Skriker man högt? Viskar man till rötterna i jorden? Kanske. Men några smög sig in på kyrkogården och sprejade ner gravstenarna: ”Ni levde förgäves!”
Den fattiga, bespottade södern, södra halvan av ett förvirrat land i kaos, stod som segrare. Mamma Mia vilken fest!
Napoli; kaosets urmoder, själva förvirringens grundbult, ett helt lands stinkande askkopp hade rest sig ur misär, maffia, döda husdjur i trälådor utanför portarna, och ständiga gamnackar.
Man räckte världens elegantaste långfinger åt klåparna och utsugarna uppe i norr. Gud fick ett namn; Maradona.

Italien bör inte jämföras med länder som Sverige. När man läser svenska medier om Italien kan man få en bild av ett lätt lallande folk som röstar fram en korpulent, balsamerad mediasnubbe för tredje gången efter att han sabbat upp tillvaron för alla de två första gångerna. Men Italien är mer komplicerat än så. Italien faller aldrig ner på samma sätt två gånger. Pusslet saknar alltid en bit. För en del i norr är Napoli fortfarande Italiens skamfläck. Är det inte sopor, så är det fattigdom, maffia, ond bråd död och elände. Det finns folk i södra Italien som gör detta till en självuppfyllande profetia. Man tar på sig offerrollen. Det ena ger det andra och man kommer ingenstans. Men det är också sant att det ekonomiskt starka Norditalien har sett på Neapel som en slaskhink.
På våren 1990 hade Maradona spelat hem segern igen till Napoli och den sommaren skulle Argentina möta Italien i semifinal i VM. I Neapel. Maradona frågade invånarna: ”Vad har Italien gjort för er?”
Givetvis ville han få dem att hålla på Argentina. Det var en mycket spänd stämning i hela landet. Jugoslavien (som är ett land som man bör jämföra Italien med) stod på randen till sitt totala sammanbrott. Så kom matchdagen. Där och då valde napolitanarna sida. De vecklade ut en stor banderoll där det stod; ”Förlåt oss, Maradona, men vi är trots allt italienare.” Ett helt land drog en kollektiv suck av lättnad.
Men Diego fick sin revansch. Argentina slog ut Italien på straffar.

Napoli är hisnande vackert. När man tar en promenad (mot bättre vetande) i de spanska kvarteren kan man fortfarande hitta ställen som kör med ”det uppskjutna kaffet.” Om man har lite mynt över beställer man in en kaffe men betalar för två. Kyparen gör då ett diskret streck i ena hörnet av griffeltavlan. När sedan en fattig kommer in kan han beställa in en uppskjuten kaffe och njuta av denna medan kyparen diskret suddar ut ett av strecken. På det sättet förblir välgöraren och den fattige ovetande om varandra. Man kan ju föreställa sig hur viktigt sådant är i en stad där en tjänst alltid betyder en gentjänst. Eller död.
Aurelio De Laurentiis har en långsiktig plan med sitt Napoli. Det är ett temperament som går rakt emot allting som staden står för. Just därför tror jag han kommer att lyckas. Han är på god väg. Den sensationellt starka inledningen av säsongen vittnar om att myten om Napoli som kaos, förvirring och elände bara är just en myt. Napoli skulle behöva en stor framgång. Fasadmålningarna av Maradona i den ljusblå tröjan vittrar sönder av småpojkarnas spel och drömmar.
Ingen vill väl ha levt förgäves...?