När förvandlas en storklubb till en före detta storklubb? Det finns några klockrena exempel. Napoli slutade vara ens torklubb samma dag som Karl Cornelisson för ungefär tio år sedan fick tröja nummer tio. Juventus förvandlades samma dag man mötte Rimini i serie B hösten 2006. Men Real Madrid envisas med att hävda sin rätt som storklubb trots att man dansat ut ur Champions League för sjätte gången. Det spelar ingen roll att man köper varenda superstjärna som precis rundat krönet är på väg ner. Det spelar ingen roll om motståndarna heter Roma, Grimsås eller Lyon. Man åker ut ändå. I går spelade man bländade fotboll i en halvlek. Lyon fick knappt låna bollen. Det dröjde en halvtimma innan fransmännen skapade sin första (halvtaskiga) målchans. Då hade årets megavärvning Ronaldo gett Real ledningen. Fullt rättvist. Men ingen verkar ha berättat för Real Madrid att man spelar sammanlagt fyra halvlekar i utslagningsfasen av den här turneringen. Ingen har heller inte berättat att det spelar en briljant svensk kille vid namn Kim i Lyon och när han får chansen i andra halvleken pressas de vita eleganterna från Madrid snabbt bakåt i planen. Källström spelar på det där fantastiska sättet han aldrig gör i landslaget.

Trots att han inte får förtroendet från start så kliver han i andra halvlek med en lagkaptens pondus. Han är med sin energi, sitt passningsspel och sina smarta löpningar, den viktigaste anledningen till att Lyon lyfter sig så oerhört i den andra halvleken. Vi i medierna snackar nästan bara om Zlatan när vi snackar utlandsproffs. Efter i går kväll kan vi med stolthet snacka om Källström som är i kvartsfinal i den finaste av cuper. Det blir inte mycket större. Jag utgår iskallt ifrån att de förträffliga Hamrén och Allbäck ger honom mycket speltid från start i nästa och alla landskamper.
Det är inte ofta numera som man ser en svensk ta sådan självklar plats i ett storlag. Han påminner lite om när Ljungberg var som bäst i Arsenal.

Efter exakt tjugotre minuter gör en hastig anteckning i mitt lilla block som lyder "Real ser helt slut ut." De springer som det var sista kilometern i en ökenmaraton. De ser ängsliga ut. Men framför allt ser laget ut att kollektivt bara ta slut. Man kroknar. Kvitteringen kommer som en sorts befrielse. Allt är bättre än oron. Det är magnifikt gjort av Lyon att stå emot under Reals anstormning i första halvlek och sedan skoningslöst straffa dem när de får chansen i andra.

Så när förvandlas en storklubb till en mindre, medelmåttig klubb som med tunga skallar bär vattnet åt de riktigt stora lagen som Arsenal, Chelsea, Barcelona och United? Jag vet inte riktigt om det finns ett sådant givet läge. Milan var nog med om exakt samma brutala uppvaknande i går. Milan är ingen storklubb längre. Det går inte att spegla sig i det förflutna. Det går inte att balsamera en seger. Inte ens Silvio kan hindra tidens gång.
Real Madrid tillhör det förflutna.
Man har inte spelat riktigt bra, internationell toppfotboll sedan Zidane sköt titeln till dem 2002. Samtidigt ritas fotbollskartan om och det är lag som Lyon som håller i pennan.