En stor människa definieras alltid utifrån hur han handskas med ett nederlag. Marcello Lippi är en storartad man när han bara minuter efter förlusten mot Slovakien, i ett känslomässigt tal, tar på sig hela skulden för det här fiaskot. Utan omsvep. Lippis laguttagning (eller brist på laguttagning, snarare) visade sig inte hålla måttet. Ingen, förutom Lippi möjligen, är överraskad.
Lippi vill ha olika typer på de olika positionerna. Iaquinta är en sådan spelartyp som han gillar. Då spelar det egentligen ingen roll att Iaquinta spelat som en skottskadad bäver under hela säsongen.

Allt är över

Min första instinkt (kopplad direkt från hjärtat utan omvägar via hjärnan) är att direkt efter matchslut fradgastinn och lite lätt nittio-talspatetiskt skitförbannad ge mig på domarna för det felaktigt dömda offsidemålet, för bollen som (kanske) var över mållinjen och undra varför Slovakiens målvakt inte blev utvisad när han slog Quagliarella i ansiktet. Då slår sorgen till. Alla månader av känslomässig vedstapling rasar. All kärlek och skräck som jag grävt ner i det här azurblå landslag lösgör sig plötsligt. Allt är över. Sorgen är alltid lite ljuv. Det bor i all sorg ett litet svart korn av lugn. Som när man kommer fram efter en lång resa, trött, melankolisk. Sorgen är stilla.
Jag tänker på hur motvilligt lyckliga spelare som Totti, Grosso och Miccoli måste vara som slapp vara en del av det här fiaskot.

Det sämsta jag sett...

Italien är sist i sin grupp. Första halvlek i går mot Slovakien är utan tvekan det sämsta jag sett ett italienskt landslag prestera sedan 1982, när jag började följa Gli Azzurri.
Sista kvarten av andra halvleken spelade man bra, men då var det försent. Fast det har varit försent länge. Redan för ett år, under Confederation Cup, ringde alarmklockorna. Då sade Lippi:
- Det är ingen fara. Vi har ett år på oss att komma i form.
Efter förlusten mot Mexiko (Italien var utspelat i den matchen) i början av juni sade Lippi:
- Det är ingen fara. Vi har tio dagar på oss...
För att vinna en sådan match måste man älska äventyret. Man får inte ge vika för skräcken. Man måste älska uppförsbacken, krypa mot det avsmalnade ljuset i den alltmer sluttande tunneln. Italien är bara rädda.

...och allt är kolsvart

Jag är stolt över mina nederlag, både som människa och supporter. Jag är stolt över sorgen jag gått igenom i livet. Sorg gör en mer ödmjuk. Man får lära sig tacksamhet.
Det är en rätt tuff skola att gå dit, men man kommer ut som en starkare och bättre människa.
Fast just nu känns allting kolsvart.
Sommaren står i full blom. Himlen blir aldrig riktigt mörk. Det är en tid och en natt för drömmar. Själv ska jag handtvätta och vika ihop mina italienska landslagströjor (snälla, säg inte till någon att jag pratar med dem...) och sitta länge i en bekväm fåtölj på uteplatsen och se vilken nyans himlen har när den djupnar ovanför oss denna midsommarnatt. Är det inte azurblå ändå?!
Ur det här nederlaget, från denna kolhög, detta fiasko, denna skam, detta trötta och åldersstigna kadaver av före-detta världsmästare, gror framtidens italienska landslag.
I dag känns den framtiden avlägsen. Det blir en tid i stillhet. Jag ska hålla ett vakande öga på att såret sluter.