16-lagsallsvenskan, som infördes 2007, var ett jättemisstag. Det skrev jag då, det skriver jag nu.
Svensk fotboll behövde "spela fler matcher" för att närma sig de större, europeiska ligorna i kvalitet. Hette det.
Alla (utom Bengt Madsen och Håkan Mild) glömde en viktig detalj.
Det duger inte med vilka matcher som helst.
Det är fler bra som behövs.
Som IFK- Elfsborg i kväll, två lag som plockar fram det bästa av varandra.
Ge oss en sådan match till per år.

Att lyfta upp två extra lag från superettan gjorde givetvis inte allsvenskan bättre, den blev bara mer jämlik, mer halvbra; det var som att ta en ångvält och jämna ut allt.
Det är spännande och kul för publiken just nu - och det är att argument som absolut inte ska förringas - men det gjorde inte den allmänna kvalitén på fotbollen bättre.
Och så länge vi snackar om att nå bättre resultat i Europa så är det nog något vi ska reflektera en smula över.

När två bra lag möts drivs tempot upp, spelarna tvingas göra sakerna i hög fart - och är de tillräckligt skickliga kommer de också på att de klarar av det.
Lite som att köra bil på autobahn. Är du en duktig bilförare lär du dig snabbt, får chansen att utvecklas. Värre om du bara kör på 50-vägar i Vollsjö.
Elfsborgs insats mot Örebro senast var ett tydligt exempel på vad som händer när man tar med sig tempot från en internationell match.
Vroom!

Okej, nu spelar förstås inte Lazio i allsvenskan, men det är ändå skillnad på att möta AIK eller Blåvitt och...tja...Öis.
När två topplag möts byggs det upp en intensitet.
Mer snack, mer media, mer hajp.
Det skapar en anspänning hos spelarna som är utvecklande att lära sig handskas med, en anspänning man kanske inte har inför en match på...tja...Grimsta.
När bara tolv lag får plats i landets högsta serie skapar det en utvecklande tävlingsmentalitet hos klubbarna.
De måste jobba ännu hårdare, såväl sportsligt som ekonomiskt.
Elfsborg- Göteborg
AIK- Kalmar
Helsingborg- Malmö
En sådan match till per säsong - det låter kanske inte så mycket, men jag tror det tar oss en bra bit framåt.

För några år sedan var det bara Malmö och IFK Göteborg som protesterade mot 16 lag.
Nu är i alla fall Elfsborgs tränare Magnus Haglund med på mitt tänk om att minska till tolv.
Vi borde kanske starta en Facebookgrupp...

Haglund har ett enda bekymmer just nu, vem som ska ersätta avstängde ytterbacken Mathias Florén.
Annars går det mesta på räls, inga sålda spelare, han har ett lag som fick en mental kick av goda insatser i Europa League - och Anders Svensson är i kanonform.
Inte ens småskador på Martin Andersson och Stefan Ishizaki är något problem för Elfsborg, det är bara att slänga in Anders Wikström och Daniel Nordmark - resultatet blir inte mycket sämre.
Blåvitts position är den motsatta.
Efter alla skador och försäljningar pågår ett enda stort letande och famlande efter rätt spelmodell och rätt uppställning.
Det är 45 bra minuter här, 45 dåliga där, och senast 85 usla mot Djurgården.
Men i kväll är det glömt.
Hemma på Gamla Ullevi har de blåvita ett enormt självförtroende, bärs fram av en publik som med sina sånger gör varje IFK-match till en fest för oss andra.
En sådan man vill uppleva en gång till per år.

Omöjligt att veta hur Rehn&Olsson ställer upp sitt blåvita lag. Gissar att Thomas Olsson flyttar ner på avstängde Sebastian Erikssons plats jämte Gustav Svensson, men jag kan också tänka mig Elmar Bjarnason där, eftersom IFK "svängt" (Jonas Olssons ord) och nu ser Thomas mer som en offensiv mittfältare.
I så fall får kanske Hannes Stiller vara kvar på vänsterkanten. Hm.
AIK har verkligen fått ett lyft med Dulee Johnson och nye brassen Flavio. Dessutom var Bojan Djordjic vass mot Trelleborg (1- 0).
Det här känns allt mer som Elfsborgs svåraste guldkonkurrent, en trygg, svartgul maskin.