När allsvenskan startade om åkte HIF till Göteborg och förlorade mot Häcken. Och direkt fick HIF-spelarna svara på frågor om de kände pressen, hade de börjat darra, var de på väg att tappa serieledningen och en allt igenom uppbyggande situation förvandlades i skenet av frågorna till något negativt.
Det svåraste, det absolut svåraste med att vara yrkesarbetande fotbollsspelare är att bibehålla grundglädjen i det man gör.
Det är klart att man inser ynnesten i att få leva fotbollslivet.
Men det är lätt att glömma ursprunget.

Jag började inte spela fotboll för att vinna matcher. Eller för att vinna allsvenskan. Jag började spela fotboll eftersom mina kompisar spelade och jag fortsatte spela eftersom jag trivdes i gruppen, i kollektivet, jag trivdes med att träna, med känslan att tillsammans gå upp i något, oavsett resultat och jag lärde mig snart att fotbollsplanen var en av få platser där jag kunde leva i stunden, i nuet, där jag kunde uppgå i en nästan religiös känsla.
Men så blir du bättre, du når högre och du når till en nivå där väldigt många bryr sig och har åsikter och förväntningar och förhoppningar och det är givetvis fantastiskt, det förstärker givetvis den där känslan av ynnest. Men det kan också grumla grundkänslan. Göra det svårare att uppskatta nuet.

För du blir plötsligt dina resultat.
Och allt handlar plötsligt om att vinna. Eller undvika att förlora.
Det är ett slags Carolina Klüft-syndrom. För henne handlar idrott om genuin lycka. Men den kunde hon inte känna eftersom folk plötsligt förväntade sig att hon hela tiden skulle vinna. Och det där trycket gjorde idrotten grå och tråkig. Så hon bytte gren, där hon inte var i överläge, där människor inte kunde förvänta sig att hon alltid skulle vinna och det fick henne att känna glädje igen.

Det är annars ohyggligt tufft att bibehålla de positiva tankarna vid motgång. Och därmed dräneras energin ur gruppen och utan energi är du ingenting.
Men det kan alltså ske något liknande även vid framgång.
Du vinner och vinner och omgivningen nöjer sig inte längre med att du visar bra inställning, bra moral eller att du jobbar hårt.
Och du känner av folks förväntningar och du vill inte göra någon besviken och allt borde egentligen bara vara ljus, ljus, ljus, men så har du fastnat i rädslan att svika och du vill bara att matchen ska vara spelad.
Men man vinner matcher eftersom man jobbar stenhårt. Som ett lag. För att man gör rätt saker där ute. För att man genomför en stark prestation.
Bra prestationer är emellertid svåra att utföra om du vill att matchen bara ska vara avklarad.
Man kunde tro att HIF hade hamnat där. Stryk mot Häcken, omgivningens tvivel och så underläge i gårdagens match när Häcken gästade Olympia.
Men uppenbarligen gjorde HIF rätt saker där ute. Som ett lag. Och hoppades inte bara att matchen skulle spelas av, utan orkade, vågade och klarade av att vända 0-1 till 3-1.
Det var ett styrkebesked.