Boken tänker Kenny Pavey skriva om AIK kvalar in till Champions League. Den ska heta "Den som vågar vinner" och ska ta sin början i sydöstra London. Det var där Kenny Pavey växte upp, tio minuter från Millwalls hemmaplan The Den. Kenny var bollkalle där ibland, och när han inte var det stod han på läktaren och hejade på Englands mest ökända lag. Han följde med på bortamatcherna också och säger fortfarande "vi" när han talar om Millwall.
- Vi har en bra chans att gå upp i år, säger Kenny Pavey som var hemma och såg en match under ledigheten i december.
- Det var som jag mindes det. I början av matchen slog vår målvakt ut en boll till inkast, bara för att ta det säkra före det osäkra. Och publiken bara: "Du suger! Din jävla nolla!" The Den är inte stor, men jag lovar dig: jämfört med hur det är där är Råsunda som ett bibliotek.

Kenny Pavey vet hur det känns att vara passionerad supporter. Kanske är det därför, funderar han, som AIK-fansen gillar honom så mycket. Han berättar att även djurgårdare och hammarbyare ofta kommer fram till honom på stan. Oftast säger de: "Jag hatar AIK, men jag gillar din spelartyp."
- Titta på min lilla kropp, säger Kenny Pavey och slår ut med armarna.
- Den är inte stor, jag ser inte märkvärdig ut, eller hur? Men jag är beredd att ge allt vad jag har i den här lilla kroppen. Varje match. Min storlek har fått mig att alltid försöka ge lite mer än andra spelare.
Var kommer hungern ifrån?
- Jag la i princip av med fotbollen ett tag. Jag har gått upp tidigt för att jobba på byggen, jag har varit ute i regnet och lagt tak. Så jag har perspektiv på livet. I dag är jag bara så otroligt tacksam för att jag fick chansen att komma tillbaka till fotbollen. Och det vill jag visa när jag spelar.
Är den där passionen alltid en fördel för dig?
- Det tror jag. Bara att kriga till sig ett inkast kan tända det övriga laget. Och publiken. Jag vet precis hur det är att stå på läktaren och vara frustrerad. Ser du då en spelare som är beredd att gå genom eld för deras skull, då jävlar tänder du till.
Kenny Pavey nämner målet han gjorde i derbyt mot Hammarby i höstas. Det betydde en viktig seger för AIK, och hans målfirande var minst sagt vilt. Han kastade sig mot stängslet på Råsunda, skar upp ena handen men var så fullpumpad av adrenalin att han inte ens märkte det själv.
- Hade inte stängslet varit där hade jag fortfarande sprungit.

Aston Villa? Kenny Pavey var 18 år och kände att han var nära. Han hade provspelat med laget, gjort bra ifrån sig och fått beröm av tränaren. Drömmen om Premier League var inte långt borta. Därför fick Kenny en chock när han läste i tidningen att hans klubb Sittingbourne FC inte tänkte sälja honom.
- Klubben hade ekonomiska problem och krävde för mycket pengar, säger han dystert. Det var en mardröm för mig.
En kort tid senare hörde David Wilson av sig. Wilson hade tidigare varit Aston Villas talangscout och fanns numera i svenska Ljungskile. Kunde Kenny tänka sig att testa Sverige? Jodå, och det skulle bli flera sejourer på den svenska västkusten. Efter en het ungdomstid i London kändes Ljungskile ungefär "som att bo på månen", men Kenny trivdes ändå bra i Bohuslän. Även om han hade lite problem med domarna i början.
- Varje gång jag använde F-ordet blev jag varnad. Även om jag bara svor för mig själv efter en missad målchans var domaren där och viftade med kortet. Svenska domare kan fortfarande bli bättre på att ha en dialog med spelarna.
2003 var Kenny Pavey tillbaka i London. En övergång till Barnsley hade spruckit i sista stund, och Kenny hade ont om pengar. Det var då han bestämde sig för att varva ner. Han spelade i ett amatörlag, följde Millwall så gott han kunde och jobbade som takläggare.
Men så ringde David Wilson igen. Det blev en ny vända till Sverige, och den här gången fick den en fortsättning. Kenny minns fortfarande samtalet som kom från AIK:s dåvarande värvarbas Stefan Söderberg.
- Holy shit, AIK! Jag ville verkligen dit. Men jag försökte låta cool för jag ville inte framstå som desperat inför Söderberg. Så jag sa mest "mhm, mhm" när han pratade om klubben. Samtidigt skrev jag "AIK" med gigantiska bokstäver på ett block och visade för min sambo som satt bredvid mig. Det var ett bisarrt telefonsamtal.

Jag ser AIK:s första hemmamatch för året. Det blir 2-2 mot Norrköping på Skytteholm, och Kenny Pavey spelar högerback. Han vill egentligen helst spela yttermittfältare men skulle aldrig klaga inför tränaren Mikael Stahre.
- Jag ställer mig i målet om han skulle be mig, säger Kenny Pavey.
Efter förra årets succésäsong har AIK tappat flera av de spelare som hjälpte klubben till en dubbel. Ivan Obolo, som Kenny anser vara den bästa spelaren han har spelat med, har flyttat hem till Argentina. Daniel Örlund har gått till Rosenborg, och Kennys gode vän Jos Hooiveld spelar numera i Celtic.
- Folk snackar, säger Kenny. Tidningarna skriver att vi inte är lika bra, att vi inte kommer att vinna igen. Men jag är säker på att andra spelare kommer att kliva fram. Vi har Miran Burgic som äntligen är skadefri, vi har Tomi Maanoja som är en riktigt bra målvakt.
- Jag vet att vi kommer att bli farliga. Mottot för i år är: "Kom och ta oss".
Och Champions League?
- Oh, man. Det är min absoluta dröm. Jag vet att det är en lång väg, men tror man inte på det går det aldrig. Och om vi går dit skulle det personligen kännas som en saga. Från takläggare till Champions League-spelare - kom inte och säg att det inte finns en bok där.