Medan skidåkarna snorade hem medaljer i Vancouver pulsade jag runt i allsvensk försäsongsterräng med mitt anteckningsblock. Jag satte ihop en hel elva (plus en tränare) med spelare plockade från elva olika lag. Det var inte den spelmässigt bästa uppställningen som står att hitta i Sverige, jag valde personer jag ville skriva om och som jag trodde skulle vara intressant att läsa om.
Jag hade skitkul.
Tobias Grahn tog med mig till ett hett gym i Sölvesborg, Emin Nouri lät mig glidtackla honom så hårt jag kunde på Kalmars konstgräs och Gais lagkapten Fredrik Lundgren försökte klä sin kärlek till klubben i ord:
- Om Blåvitt är ett vykort över Kungsportsavenyn så är Gais... en originalduk gjord av en ruskigt cool anarkistisk rockkonstnär.
Vem sa att bortskämda fotbollsspelare inte kan uttrycka sig?

För mig är den allsvenska premiärdagen en av årets finaste. Det är fortfarande tillåtet att drömma, att vara fullständigt orealistisk och tro att Robin Söder går till Barcelona efter säsongen och att Mikael Stahre samtidigt ser hur hans AIK lottas i samma Champions League-grupp som Arsenal.
Oftast vaknar man upp någon gång under den tredje minuten av den första matchen. Men inte ens då blir man besviken. Närheten och de envisa försöken gör upplevelsen fin ändå.
Trots det går det även att ha spelmässiga förhoppningar på årets premiärmatch.
Efter en katastrofal start hittade Kalmar tillbaka till ett vägvinnande anfallsspel förra säsongen. Och under årets polarvinter har de varit ett av de bästa allsvenska lagen (Häcken har varit bäst), vad nu det kan betyda.
Under säsongen 2008 var jag i Kalmar så ofta att det spreds en massa rykten om mig på redaktionen.
- Orrenius har tydligen en etta med kokvrå i samma trappuppgång som Viktor Elm.
- Orrenius jobbar tydligen på att få in en text om Kalmars assisterande materialare i tidningen, det är den enda i laget han inte har intervjuat.
- Orrenius ska tydligen tilldelas stadens nycklar under en ceremoni på Larmtorget.
Hiskeliga överdrifter givetvis (i själva verket övernattade jag alltid på en madrass i KFF:s bollförråd) men Kalmar vann guldet det året och det var en ynnest att följa bedriften på nära håll.
Precis som med AIK förra säsongen.
Det finns, märker jag när jag reser runt i allsvenskan, en bild av AIK som en uppblåst klubb utan empati. Jag har aldrig upplevt det så. Det finns lag med tränare och presschefer som tror att de jobbar för Manchester United. Varje journalist är ett problem, ni anar inte hur svårt det ibland kan vara att få till en simpel intervju med en simpel vänsterback.
Men AIK, och tränaren Mikael Stahre, bjuder verkligen in. Han vill att man ska förstå hur klubben jobbar, delar med sig av sin dyrbara tid och förstår att det med bättre tillgång också blir bättre artiklar.

IFK Göteborg, Kalmars premiärmotståndare i dag, är också en öppen klubb. Där finns också en tydlig fotbollslinje som inte skrotas bara för att några korsband går sönder. Göteborg gjorde det väldigt bra förra året. Det räckte inte till guld, AIK vann tre av tre möten lagen emellan och halsade rättvist skumpa på Gamla Ullevi den 1 november.
I år ser Göteborg bredare ut. Robin Söder har fortfarande en bit kvar till matchform men även utan honom är offensiven stark. I Tobias Hyséns skugga glömdes nästan Stefan Selakovic bort förra året. Hans inlägg och speluppfattning ger Göteborg många alternativ, dessutom kan han fortfarande göra mål.
Kalmar och Göteborg är också två lag som verkligen kan det här med känslor. Henrik Rydström får Sebastian Eriksson att se rött och jag blir förvånad om det inte smäller en del på Fredriksskans i dag.
Precis som vanligt kommer gräset att be om nåd.
Och precis som vanligt skiter vi i det.