Martin Mutumba gör det inte lätt för en skribent som bestämt sig för att inte fastna i förortsromantik. När han möter upp i Rinkeby centrum bär han en knallgul overall, svarta sneakers, svart stickad mössa och ett par enorma svarta solglasögon på vilka han med guldpenna har skrivit "Flip Life". Över huvudet hänger ett par svartguldiga hörlurar. Han lyssnar på Kartellen, det mytiska hiphopkollektivet som sägs innehålla flera kriminella rappare.
- Känner du till dem? frågar Martin Mutumba.
När han skrattar blottar han de tre guldblänkande tänderna som kostade 550 kronor styck att färga. Hela tiden kommer det fram människor som vill prata fotboll.
- Du vet, folk här bryr sig egentligen inte om AIK. Allsvenskan, liksom. Kom igen. Men nu har folk blivit intresserade för att jag spelar där. Jag har blivit Rinkebys symbol och det känns fett bra att ha blivit det genom fotbollen och inte genom nån annan skit. Jag hoppas att folk ser upp till mig mer än till den lokala knarkbossen.

Den senaste matchen, derbyt mot Djurgården, rankar Martin som sin bästa i AIK. Han gjorde som han ville på sin högerkant och fick Jan Tauer utbytt efter 36 minuter. Martin säger att det var Rinkebybarnens förtjänst.
- Före varje match får barnen beställa tre finter av mig. Sen gör jag dem på matchen och när det flyter, då skrattar alla utom Janne Tauer.
Vi promenerar bort från centrum, bort från tunnelbanan där Martin och hans kompisar brukade spela fotboll på vintern när det var snö ("Spår 2 på perrongen, när pundarna stuckit därifrån"). Martin tar oss till Rinkebyskolan där han pluggade i tre år.
- Fast jag pluggade inte så mycket. Jag ville alltid spela fotboll. Det var min drog. Vi brukade spela om fem kronor, kebaben i centrum kostade bara 15 spänn då. Jag svär, jag behövde aldrig äta skolmaten.

Vi går vidare. Martin visar fler populära fotbollsställen. Ett av dem är garaget under hyreshuset där han bor i en tvåa tillsammans med sin mamma och sina tre småsyskon. Det är kvavt och mörkt i garaget, spelplanen är en smal betonglänga kantade av pelare.
- Här kör vi fortfarande. Hela nätterna ibland. Jag pumpar musik från min Nissan Micra och så bara öser vi.
Ovanför garaget, på andra sidan huset, ligger en sliten grusplan med två små mål.
- Det här var här det började alltså, säger Martin Mutumba när vi kommer fram.
Trots att Martin bara var 17 när han debuterade iallsvenskan är han noga med att påpeka att han inte var någon stor talang. Det fanns andra barn på gården som var skickligare. Men ingen tränade lika mycket som Martin Mutumba. I AIK spåddes han en lysande framtid. Så kom motgångarna. Benbrottet, rastlösheten, umgänget...
- Jag hamnade på fel sida lagen när jag stack från AIK. Började flumma runt och hitta på skit istället för att vara seriös. Jag skäms som fan för det idag, men jag står för allt jag har gjort. Man lär sig av sina misstag.

Efter en incident på ett uteställe i Stockholm dömdes Martin 2004 för olaga hot, hot mot tjänsteman samt våldsamt motstånd. Påföljden blev villkorlig dom med samhällstjänst. Samtidigt gick det rykten om att liraren som försvann begått betydligt grövre brott. Martin hörde dem också.
- "Mutumba var med på Arlandarånet. Mutumba rånade en värdetransport." Helt sjuka grejer. Men det värsta under den här tiden var att komma hem och titta på mina gamla priser. Det gjorde ont att titta på dem. Så såg jag min lillebrorsa som gick och la sig med AIK:s matchtröja på sig. Då ville jag bara gråta. Hur blev det så här?
Efter den struliga tiden insåg Martin att han behövde skärpa sig. Han valde också att nappa på ett erbjudande från finska FC Inter. Martin visste ingenting om fotbollen där men kände att ett miljöombyte skulle göra honom gott.
- Jag tänkte: det som har varit kan jag inte göra något åt. Men min framtid bestämmer jag själv. Idag är jag stolt över att jag hamnade på rätt spår igen. Jag mognade som människa i Finland.
I Finland spelade Martin ofta ensam forward och breddade sin repertoar. Och när han var ledig spelade han förstås ännu mer fotboll.
- Jag fick en massa somaliska kompisar, snubbar utan pass. När vi spelade elva mot elva brukade polisen komma. Alla sprang därifrån utom jag.
För Martin var det ingen tvekan längre: det var fotbollsspelare han ville vara. Men hur skulle han komma tillbaka till allsvenskan? Ibland, när han gjort en bra match, brukade han googla sitt eget namn för att se om någon svensk tidning skrivit om honom. Han fick aldrig någon träff.
- Hade inte Micke Stahre ringt hade jag nog inte spelat fotboll i dag, säger han.

Mikael Stahre hade tränat Martin redan under ungdomsåren i AIK. Nu hade Stahre tagit över Väsby och fört upp laget till superettan. Då ringde han sin gamla adept och frågade om han ville börja spela för Väsby.
Martin svarade ja utan att tveka.
- Det var mitt livs bästa beslut. I Väsby började jag utvecklas igen. Micke kämpade mycket med mig för han känner mig utan och innan. Han kunde vara jävligt tuff mot mig och satte upp regler. Det var bra för mig.
- Jag brukar säga: Micke Stahre är ingen doktor - men han räddade mitt liv.
När Stahre sen blev tränare för AIK tog han med sig Martin. Många var skeptiska till värvningen. Kunde Martin Mutumba verkligen tillföra något till ett lag med gulddrömmar?
Det kunde han.
Och numera använder han sin teknik på ett mer effektivt sätt.
- Jag älskar fortfarande att dribbla. Men nu behöver jag inte göra tio överstegare i onödan. Bara om vi leder...

Vi är tillbaka på den dammiga grusplanen. Martin fotograferas, mängder av nyfikna barn kommer fram och hälsar. De gratulerar Martin till framgångarna och tigger presenter. Martin lovar att fixa. Han fixar mycket nuförtiden. Kontraktet med AIK gör honom inte rik, men han tjänar långt mer än de flesta andra i Rinkeby och numera försörjer han även sin familj.
- Jag diggar den pressen, säger han. Morsan är stenhård AIK:are nu. Fast hon fattade inte att jag spelade där förrän vi mötte Helsingborg i våras. Du vet, Zlatan och Henrik Larsson är de enda hon känner till. Matchen gick på tv, och morsan bara: "Spelar min son mot Henrik Larsson!?"
Vart trodde hon att du spelade?
- Jag vet inte. I Vasalund inför 50 pers antagligen. Jag viftade ju med kontraktet när jag skrev på men hon trodde jag snackade skit. Hon trodde att jag fick pengar för att jag visade upp mina tricks för folk, som jag gjorde när jag var liten.
Martin Mutumba gör en kort paus och visar sitt guldleende igen.
- Du vet, på sätt och vis är det ju fortfarande så.