Malmö kunde ha legat under med 0-2, om bara Gaistalangen Linus Tornblad varit lite kallare.

Malmö kunde åkt på en tung 2-3-smäll, just efter 2-2-kvitteringen i början av andra halvlek, om inte Johan Dahlin superräddat straffen.

Jag undrar hur Malmö agerat då, om Wanderson gjort 3-2.

Så djup var gropen, alltså, för detta lag som nu äntligen skulle visa att man kan vinna även på bortaplan men var på väg mot ett fiasko.

Rikard Norling lyckades dock kasta ner ett rep och fiska upp sina lirare som svarade med att visa moral, vinnarvilja, hjärnor kalla nog för att skärpa till det kollektiva försvarsspelet och därmed packa in tre poäng i bussen som styrde söderut vid sisådär 21.30-tiden.

Alltså: Det kunde gått käpprätt åt helvete men gjorde det inte.

För att spelarna vägrade förlora, för att de klarade att sätta sig i ett läge där den större kvalitén till slut blev avgörande.

Inte undra på att Erik Friberg spontant sa något om att sådana här vinster... och så följde något om guld, och att Jiloan Hamad spontant utbrast:

– Jävligt starkt att göra som vi gjorde.

Det var det. Lika starkt som det var nödvändigt. Den typen av prestationer skapar gärna en snöbollseffekt.

Jag tror en och annan väntar på vinterväder i Malmö...

Hela första halvlek satt jag och tänkte på Zdenek Zeman.

Är han bekant?

En kedjerökande, tjecktränare som nu är tillbaka i Roma och som - från den tiden jag minns honom, slutet av 90-talet då han basade för såväl Lazio som Roma - ansåg att försvarsspel är något fegisar: Anfall, anfall, anfall.

Zeman vann gärna med 4-3, 5-4. Men åkte förstås också på torsk då och då.

Malmö spelade Zemanfotboll första 45 mot Gais, såg ut att kunna göra mål i varje anfall trots att Gais var kompakt, men stirrade så mycket på motståndarmålet och bollen att när man tappade den blev känslan... hoppsan, vad gör vi nu?

Försvara sig tycktes liksom inte ingå i planen.

Låt mig vara oerhört tydlig: Malmö kommer inte vinna SM-guld med Zeman som Norlings ledstjärna.

Det är kul när alla spelare tänker framåt sam­tidigt. Men inte nödvändigtvis bra. På bortaplan möter man offensivare lag som vill anfalla, balansen måste därför vara en annan.

Till viss del hittade Malmö den i andra halvlek i går. Hur mycket det var egen förtjänst, hur mycket som berodde på att kris-Gais dränerades på mental energi efter straffmissen, det återstår att se.

När Wilton Figueiredo blev trött klev han ner djupare, Erik Friberg blev den offensivare, jag fick känslan att förändringen mest "bara blev så" - men det blev bra. Friberg toklöpte sig till dubbelkramp igen, och i takt med att Gais tappade mental såväl som fysisk ork kopplade Malmö ett grepp som såg trevligt ut.

Efter straffmissen skapade Gais knappt en chans.

På papperet är det enkelt: Malmös offensiva kraft är så maffig att det bara krävs bättre defensiv balans, lite mindre risktagande, för att Rikard Norlings män ska jaga skiten ur Elfsborg.

Men det är ju inte bara.

Det är "bara".

Och jag vill gärna se mer innan jag ens funderar på att stryka citationstecknen.

Jag hoppas även Malmös fans kunde se att en stjärna tändes i går: Gais 19-årige anfallare Linus Tornblad. Stark, smart, målfarlig.

Fråga Daniel Andersson som blev blåst vid första målet.

Fråga de himmelsblå spelare som tittade på när Tornblad sprang sig fri och så när gjorde 2-0.

Linus Tornblad. Glöm inte namnet. Vilket lag ni än håller på.

Mathias Ranégie gjorde 1-1. Han gjorde i princip allt rätt, minus fler mål, och lagkamraterna utnyttjade hans passningar.

Den långe göteborgarens värde för Malmö FF modell 2012 är enormt stort, inte minst som uppspelspunkt i skrynkliga situationer.