Det är en av de där dagarna då Sverige påstås "stå stilla" och i bilkön mellan Stockholm och Södertälje är jag benägen att hålla med. En sträcka som brukar ta 20 minuter avverkas nu på tre timmar. Några tåg västerut går inte överhuvudtaget.
Irritationen växer i bilen, svordomarna haglar. Jag tänker att Teddy Lucic antagligen hade hanterat den här situationen bättre. Det är svårt att se honom sitta och koka bakom ratten, svårt att se honom koka överhuvudtaget, det finns något stoiskt över Teddy. Och, inbillar jag mig, en förmåga att spara sin energi till stunder då den faktiskt kan göra skillnad.

Teddy Lucic låter också mycket lugn varje gång jag ringer för att ge honom nya sorgliga statusuppdateringar. Jag spräcker hans tidsschema rejält men Teddy hittar lösningar. Flyttar på något möte, uträttar ett ärende i Göteborg under tiden och säger att det är bättre att vi träffas där i stället. Bara han hinner hem och skotta undan snön på taket till sitt hus innan kvällen.
- Det knakade mystiskt från taket i går, berättar Teddy när vi äntligen ses några timmar senare.

Han är inte i sin bästa form. Har tappat fem kilo efter att ha däckats av ett elakartat magvirus som annars, får jag veta, oftast drabbar nötkreatur. Det var inte precis det Teddy tänkte sig när han för några månader sedan bestämde sig för att förlänga elitkarriären med ytterligare ett år.
- En av anledningarna till att jag fortsatte var att jag ville sluta efter en säsong där jag kunnat göra mig själv rättvisa. Och i höstas var det för bedrövligt, änna. Jag spelade matcher men kände mig aldrig nära hundra procent.
Om några dagar fyller Teddy Lucic 37 år. Han konstaterar att det inte "är direkt skoj" att bli äldre.
- Framför allt är startsträckan så mycket längre. Förr kunde man vara sjuk i två veckor och sedan gå ut och köra järnet första passet man var tillbaka. Men i dag: nej, nej, nej. Oj, oj, oj. Det är skillnad, änna. Det är det.
Men roligt fortfarande?
- Matcherna är roliga. Fast förr var även träningarna roliga.
Länge lutade det åt att Teddy Lucic skulle varva ner det här året. I en intervju med Borås Tidning förra sommaren sa han:
- Det är lite slitet här och var. Det kan bli spel i Korpen nästa år.
Det var inte något Teddy Lucic bara slängde ur sig. Hade det inte blivit ett år med Elfsborg hade det verkligen blivit Korpen.
- Jo, mina gamla kompisar blev nog lite sura på mig, säger Teddy och skrattar. De får vänta ett år till. Fast Korpen är kanske fel att säga. Vi är mer ett kompisgäng som kör matcher.

Egentligen skulle inte Teddy Lucic bli fotbollsspelare. I stället drömde han som barn om att bli den nye Pelle Lindbergh. Den svenska hockeymålvakten var en stor idol och Teddy låtsades att han var honom när han spelade med kompisarna runt Biskopsgården.
- Jag skrev "Pelle" på alla mina kläder och på hjälmen. Han var kungen, säger Teddy.
Det gick så långt att Teddy ville byta namn till Pelle.
- Men jag fick inte för morsan, säger han. Jag minns det inte själv men hon har berättat att jag grät när jag inte fick heta Pelle.
Med hockeyn fanns även ett annat problem: den var dyr.
- Det kostade för mycket för oss, säger Teddy. Det var helt enkelt lite för dyrt för att jag skulle kunna satsa på hockeyn.
Blev du ledsen då?
- Njaej, man fattade ju läget. Det var inget att göra åt och det hade väl inte varit så snyggt att börja gnälla över det.
Så då fick det bli fotboll?
- Precis. Jag gillade ju att spela fotboll också. Och det blev ju ganska okej, får man väl säga.

Teddy Lucic förhäver sig inte. När man pratar med honom är det lätt att glömma bort vilken imponerande meritlista han har. Teddy har vunnit SM-guld, deltagit i Champions League och spelat i både serie A och Premier League. Ja, och så de 86 landskamper förstås.
Men blasé är det sista Teddy Lucic är. När han talar om favoritlaget Manchester United ("med världens bästa spelare Wayne Rooney") låter han lika upprymd som ett barn som just upptäckt fotbollen.
Lite svårare är det att hålla isär alla minnen. Men när jag frågar vem som är den bäste han har mött kommer svaret blixtsnabbt.
- Ronaldo! Ja, den gamle go'e Ronaldo alltså. Jag mötte honom när jag spelade i Bologna och jävlar vad bra han var. De där överstegarna, oj, oj, oj. Där fick man hålla i hatten, alltså.
Teddy håller en längre monolog om hur Ronaldo körde en dubbel överstegsfint mot honom i en match, och hur han själv blev så lurad av den första finten att han därför lyckades stå på rätt ställe när Ronaldo bytte riktning igen.
En annan brasilian Teddy Lucic aldrig glömmer är Carlos Simon. Det var han som gav Teddy två gula kort i åttondelsfinalen mot Tyskland i VM 2006. Det blev Teddy Lucics sista mästerskapsmatch och han har inte riktigt kunna släppa den leende domaren.
- Efter de där sjuka varningarna har jag sett honom döma matcher i Brasilien. Och han spelar över lika mycket där. Sicken clown, alltså.

Elfsborg kommer att bli Teddy Lucics sista klubb i elitkarriären. Han har gjort två bra säsonger men något guld har det inte blivit.
- 2008 torskade vi på att vi gjorde för få mål. Förra året spelade vi strålande ibland men dippade för mycket. Vi var alldeles för svajiga för att vinna. Det måste vi förbättra i år.
Ni brukar få beröm för ert fina passningsspel. Måste ni bli bättre på att grisspela när planerna är dåliga?
- Ja, det kan man nog säga. Eller: vi vill ju hålla bollen efter marken och är inte bra när vi tvingas slå långt. Men vi behöver nog bli smartare och inte bli griniga när planerna är katastrof. För de lär de ju vara den här våren också.
Är du redo nu då?
- Jag ligger ju efter med träningen, inget snack om det. Men serien är ju lång. Det ska nog gå bra. Så får man tänka.