Petter Wastå är inne på sin andra Kaltenberg. Viktor Elm frågar om det finns mer öl. Abiola Dauda halsar champagne.
Nanne Bergstrand dricker pulverkaffe.
Tränaren tar fram sin medhavda termos med hett vatten. Han blandar sig en cappuccino, sätter sig ner på bänken i det slitna omklädningsrummet - och njuter.
- Stolt är en bra beskrivning för hur jag känner mig nu, säger han.
- När Kalmar FF vinner allsvenskan visar vi andra småklubbar att det går, det går faktiskt. 84 procent handlar om resurser när det gäller vilken tabellplacering ett lag får. Det har det forskats på. Så man kan säga att vi har använt resterande 16 procent jäkligt bra.
Nanne fortsätter att berömma sitt lag, och särskilt offensiven. På 30 allsvenska matcher har Kalmar i år gjort 70 mål. Men mot Halmstad blev det bara två, sämre än genomsnittet.
- Det är för dåligt, säger Nanne.
Henrik Rydström blöder från sin guldsprejade flint. I segertumultet var det någon som bet honom, han vet inte vem. Henrik har precis vunnit sitt första SM-guld och alla tar för givet att det är det största han har varit med om i sin karriär.
Det är det inte.
Så vad kan rimligtvis ha varit större än detta?
Inte Emmaboda Jul-Kul-Cup 1987 med Listerbys 76:or, även om det ligger nära. Listerby vann julcupen det året. Finalvinst mot Kalmar FF, av alla jävla lag.
Inte heller är det första bortasegern över Hammarby, cupguldet från i fjol eller vinsterna i Europa.
Nej, det största fotbollsspelaren Henrik Rydström har varit med om är en division 1-match mot Åtvidaberg.
Det var den 24 oktober 1998. KFF hade chansen att gå upp i allsvenskan för första gången på 13 år. Nästan 10 000 åskådare tog sig till Fredriksskans. Folk satt uppflugna i björkarna för att kunna se. KFF pallade för trycket.
- Ingenting kan någonsin trumfa den känslan, säger Rydström. Inte ens ett SM-guld.
I omklädningsrummet avbryter Nanne Bergstrand festen genom att plötsligt ställa sig på ett bord. Utan att skrika (Nanne skriker aldrig) får han spelarnas uppmärksamhet. Till och med Rydström tiger. Nanne pekar på de 25 tomma ölflaskorna och säger:
- Fira med värdighet. Nu drar vi till Kalmar.
- Blir det isterband? frågar Joachim Lantz.

En vecka tidigare, i Kalmar. Alldeles före mötet med IFK Norrköping sker något ovanligt på Fredriksskans. Ett organiserat tifo. Rödvita pappersark ligger på stolarna, och till den ovane utgår tydlig information:
- Ja, alltså. Ni ska ta dessa pappersarken. Sen så lyfter ni och viftar med dom när pojkarna marscherar in. Ja, det kallas för tifo.
Viktor Elm gör fyra mål i sin avskedsföreställning. Inför ögonen på halva Broakulla, den lilla skogsbyn där han och bröderna Rasmus och David växte upp. David, äldste broder, känner igen varenda en. Han blir så rörd att han skriver ett känslosamt blogginlägg när han kommer hem:
Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att vi har ett sådant stöd. Att folk bryr sig så mycket om tre helt vanliga bröder från Broakulla. Att stå där efter matchen. Att tillsammans med er bli vi. Vi från landet. Vi från skogen. Vi från Broakulla. Vi.
Utan bröderna Elm hade Kalmar aldrig varit nära någon pokal och det vet fansen om. Stödet David Elm skriver om märks på många sätt. Själv har han till exempel en stor låda med äpplen på balkongen. En gåva från en lokal odlare.
- Det är Kalmar, säger David.
Resten av veckan flyter på som vanligt. Divisionschefen Petter Wastå åker på jobbresa. Elfsborg spöar Halmstad med 3-0. Miljökonsulten Joachim Lantz går till arbetet varje dag. Rydström ger intervjuer.
Alla känner sig säkra på att SM-guldet 2008 kommer att hamna i Kalmar.
Alla utom Kjell Nyberg, den evige pessimisten.

En Stockholmsjävel i Kalmar! Kjell Nyberg pratar släpig nollåttska. Han hamnade i Kalmar 1972 på grund av en knäskada, Djurgården lånade ut honom för att han skulle få speltid.
- Men sen blev man ju kvar va, säger Kjell.
Ja, man blev ju det. På 70-talet var Nyberg en av FF:s största profiler. Sedan blev han tränare, i olika former. Kjell Nyberg har gjort det mesta i Kalmar. Men framför allt har han bidragit med attityd.
Henrik Rydström:
- Jag tror inte att folk förstår vilket oerhört mindervärdeskomplex som fanns i Kalmar tidigare. Men när "Kjelle" blev tränare sa han bara: "Fan är du impad av den där för? Kör över han i stället!"
- Jag, Lantz, Tobbe Carlsson och Wastå - vi är alla Kjelles pojkar. Vi är extremt präglade av honom.
Det finns en till person som kommit utifrån och påverkat Kalmar FF:s attityd. Fábio Augusto. När brassen anlände till Kalmar inför säsongen 2004, med uppknäppt skjorta och guldringar, trodde alla först att han var César Santins agent.
- Hello. I'm Fábio, sade Fábio till sina nya kamrater.
Sedan berättade Fábio att han var i Kalmar för att vinna SM-guld. Uran ironi i den mörka Riorösten.
- Fábio var inte imponerad av någon, minns Henrik Rydström. Jag är verkligen ledsen att han inte fick uppleva den här hösten.

Spelarbussen lämnar Örjans vall för att knixa sig hem till Kalmar. Det är imma på fönstren, och jag tänker på första gången jag såg det här laget spela. Det var i söderettan för drygt tio år sedan. Usel stämning på ett öde Fredriksskans. 3-0 till gästande Motala. Flera av spelarna som nu sitter i bussen och vrålar att de är bäst i Sverige var med den gången också.
Vilket gäng praktlosers de var.
Vilket gäng fantastiska mästare de är.
När bussen har försvunnit får jag syn på några våta supportrar i rödvitrutiga halsdukar. Få fans i Sverige använder så mycket svart humor i sina ramsor som de röda bröderna från Kalmar. De älskar att sjunga om att de är tråkiga och att de aldrig någonsin kommer vinna ett SM-guld.
Men nu har de ett, så vad ska de nu sjunga om?
Mitt i Halmstads novembermörker hörs svaret från de slitna struparna:
Vi kommer aldrig mer vinna SM-guld - Heja KFF!
Vi kommer aldrig mer vinna SM-guld - Heja KFF!