Peter Gerhardsson tror att han har uppemot 4 000 skivor i sin samling. När han var tonåring använde han Arsenals långhårige lirare Charlie George som argument när hans pappa beordrade klippning och i somras var han på musikfestivalen Way Out West tillsammans med Tom Prahl.
Allt är sant.
Utom möjligen det där med Prahl.
BK Häcken marknadsför sig själv som "Utmanaren från Hisingen." Det första man ser när man surfar in på klubbens hemsida är en suggestiv vy över öns stora lyftkranar och lagets namn låter som något Joakim Thåström skulle kunna ha övervägt 1977, innan han till slut valde Ebba Grön.
Jag frågar Peter Gerhardsson om BK Häcken är punk.
- Punk så till vida att vi gärna bråkar med etablissemanget, säger han. Och kanske att vi gör vår grej och inte bryr oss så mycket om vad andra tycker. Men det är svårare att definiera punk i dag också. När The Clash slog igenom kallade man det för punk. I dag tycker jag att det låter som popmusik.

Stället vi befinner oss på är i alla fall extremt lite punk. Häckens nya träningsanläggning, Gothia Park Academy, är så fräsch och modern att inte ens stjärnorna i Gerhardssons favoritlag Arsenal hade klagat. Tre fullstora gräsplaner och en konstgräsplan. Ett lyxigt omklädningsrum med tillhörande isbad. Och givetvis ett nytt gym.
- Det enda man egentligen saknar är en inomhushall, säger Peter Gerhardsson.
Innan Peter Gerhardsson kom till BK Häcken inför förra säsongen tyckte han "inget särskilt" om klubben. Han tror att det är typiskt och jämför med Vasalund där han spelade under tre år medan han pluggade på GIH i Stockholm. När han tog sin första allsvenska seger med Häcken, 4- 1 mot IFK Göteborg, blev han glad. Men det var först dagen efter på jobbet, när han såg medarbetarnas reaktioner, som han fattade symboliken.
- Det var så otroligt stort för dem, säger han. Jag är å andra sidan inte uppväxt här. Det var samma sak när jag var i Helsingborg och vi mötte Malmö, jag kände inget särskilt då. I stället var jag kanske extra laddad inför en match mot AIK, en rest från Hammarbytiden.
Nanne Bergstrand har kallat Häcken "allsvenskans mest akademiska lag". Vad tror du att han menar?
- Antagligen att vi har en bra balans i det vi gör. Att vi har en helhet i vårt spel och utnyttjar omställningarna väl. Ett bygge från grunden. Ungefär som hur han själv utvecklade Kalmar.

Du vill inte tala om resultatmålsättningar. Varför inte?
- Jag skulle aldrig gå ut och säga: "vi ska sluta på den eller den positionen". Fullständigt meningslöst. När jag var i Enköping sa styrelsen inför ett år att vi skulle gå upp. En bit in i säsongen låg vi åtta, och då tänkte alla bara på hur mycket vi låg efter. Nästa säsong hade vi ingen målsättning. Då gick vi upp i allsvenskan.
- Jag är intresserad av att se spelare utvecklas. Det är en underbar känsla att gå från ett träningspass och känna "Yes! I dag fick jag ut budskapet. Alla jobbade åt samma håll." Den känslan slår ofta den man får efter en vunnen match.
Hur mycket kan du påverka under en match?
- Ganska lite. Ibland hör jag tränare få beröm för att han är en "aktiv matchcoach". Vad fan betyder det? Det där tror jag ofta är ett spel för galleriet. Under en match har man från början en ganska tydlig idé om vad man vill göra. Träningsmatcherna däremot, där kan man experimentera. Jag ska ge dig ett exempel. Inför en träningsmatch mot Qviding bestämde vi att vi skulle forcera stenhårt de sista tre minuterna av första halvlek. Oavsett vad det stod. När det väl var dags ledde vi med 2- 0. Publiken och Qvidingspelarna undrade förmodligen vad i helvete vi höll på med när hela laget plötsligt stormade fram.
Får du ofta revidera din syn på matchen när du ser om den på dvd?
- Väldigt ofta. Och nästan alltid får jag en mer positiv syn. Direkt efteråt minns man mest de avgörande momenten, inte spelet i stort. Så direkt efter matchen har man sällan en begåvad analys att ge.
Men det är då vi pratar med tränarna. Borde vi i stället ringa dagen efter?
- Om det gick - absolut. Ibland får jag lust att ringa upp en journalist och ändra mitt uttalande. Men det skulle ju bara bli löjligt.
Det är givet att en mittfältare i Barcelona är några klasser bättre än en mittfältare i Gefle. Är det lika givet att Josep Guardiola är några klasser bättre än Per Olsson?
- Haha, bra fråga. När det gäller tränarkunskaper är jag inte alls säker på det. Sedan skulle Per Olsson kanske få svårt att få hela Barcelona med sig. Men på samma sätt skulle säkert Guardiola få sina problem i Gefle.

I Sverige tar vi för givet att en spelare av hög allsvensk klass snart återfinns i en bättre liga. Så är det inte för en tränare. Exemplen på de svenska tränare som har lyckats internationellt är få. Peter Gerhardsson tror också att det är lättare för en spelare att anpassa sig till en ny fotbollskultur.
- En svensk tränare är nog ännu mer påverkad av den omgivning han har kommit fram i. Det skulle ju också vara en oerhörd chansning av en bra europeisk klubb att satsa på en okänd svensk. Som tränare är du ändå den som ska leda laget.
Är det inte tråkigt. Som tränare har man väl också stora drömmar?
- Det kan man tycka. Men vi som håller på med det här är nog realister. Vi gör det här för att vi trivs med att utveckla spelare och lyckan får man när det också blir så. Men det är klart: personliga drömmar har man ju också.
Din dröm?
- Arsenal! Jag behöver inte vara manager för A-laget, bara ingå i verksamheten på något sätt. Det skulle vara fantastiskt. Tänk vilken dröm för en fotbollsidiot som jag.
Peter Gerhardsson vet att det aldrig kommer att hända. De studiebesök han har gjort i Arsenal är förmodligen det närmaste han kommer sin favoritklubb. Verkligheten stavas BK Häcken och Peter Gerhardsson trivs bra med den.
Men vem har bestämt att inte även en allsvensk tränare får fly verkligheten ibland?
Om så bara i tanken.
Men även en Häckentränare kan väl få låta tankarna skena i väg ibland?