Jag är egentligen mot vila och ledighet. Vilket inte beror på att jag har en ovanligt stor Lutheran i mig. Men det är så ohyggligt jobbigt att komma i gång igen. Och det behöver faktiskt bara handla om två dagars vila - när vi joggar i gång ute på B-plan igen vrider sig kroppen i plågor och den försöker komma undan det som huvudet vet: att det bara är att ta sig igenom det onda.

"Glömmer hur man gör"

Och det är som om man på en vecka utan träning glömmer hur man spelar fotboll.
När vi skulle möta Kosovos landslag i en av två träningsmatcher innan allsvenskans omstart uppträdde vi som ett pojklag. Det fanns ingen gemensamhet, backlinjen tog djup när den skulle stå upp, mittfältet gjorde varken det ena eller det andra och längst fram stod anfallarna och tittade nyfiket på, men deltog inte. Med nöd och näppe vann vi med 2- 1 - och då ska vi ha i åtanke att det fanns spelare som huserar i svenska division III i Kosovos gäng.
Men efter drygt tre veckors tränande, bitvis riktigt hårt och försäsongsaktigt, börjar instinkterna komma tillbaka, man reagerar som man ska igen och man kan börja förlita sig på automatiken. Och när man väl kan det finns det möjligheter att koppla på andra saker.

Den förbannade osäkerheten

Som att hinna tänka några taktiska tankar. Vilket ofta kan vara nyttigt.
Den där förbannade osäkerheten - som är så stor i mars, innan allsvenskan startar - har lagt sig runt ryggraden igen, den kramar åt, gör sig påmind och samtidigt som man är glad att man äntligen kan röra benen - det var si och så med det den första träningsveckan efter sommarsemestern när Nanne skickade ut oss i en ny och djävulsk löpövning med en miljon vändningar, och på midsommarafton tyckte han att det var så kul att se oss springa att midsommarfirandet var på vippen att ställas in för flertalet - är det fortfarande så att man inte har en aning.
Om var laget står.
Om var man själv står.
Om hur det ska gå i fortsättningen.
Så man blundar och faller. Ut över kanten.
Och hoppas att allt ska gå bra.