Lühr: Jag ville stryka båda lagen från guldstriden

Men det går ju inte. Det har vi alla som följt årets vansinniga allsvenska lärt oss för länge sedan.
Var i alla fall tvungen att gnugga mig i ögonen flera gånger under den första timmen.
Det kunde omöjligt vara samma Hammarby som jag såg pulverisera IFK Göteborg under de första 45 minuterna hemma på Söderstadion i förra veckan som nu såg så patetiskt likgiltigt ut mot Helsingborg.
Samtidigt öste Stuart Baxters krislag – anförda av en lysande Henrik Larsson – plötsligt på med samma styrka och kreativitet som förde laget så nära ett SM-guld i fjol.
3–0 såg bergsäkert ut.
Men eftersom årets allsvenska är årets allsvenska – och eftersom Helsingborg och
Hammarby är just Helsingborg och Hammarby – så tog matchen givetvis en fullständig vändning efter en dryg timme.

Då gjorde inhopparen Sebastian Castro Tellos 1–3 och efter Helsingborgbacken Samir Beloufas onödiga utvisning minuterna senare, så var det plötsligt bara Bajen på planen.
Och hade inte målvakten Erland Hellström olyckligt puffat till lagkamraten
Sebastián Eguren i ett sista desperat kvitteringsförsök, så hade Hammarby också åkt hem till Stockholm med en poäng efter en snudd på osannolik holmgång.
Så hur sammanfattas då all denna dramatik?
Helsingborg har kapacitet och är med segern inte längre mil efter täten.
Men Baxters mannar måste lära sig att spela av 90 minuters allsvensk fotboll. För Hammarby är receptet betydligt enklare. Eller ohyggligt mycket svårare, om ni vill.
Börja omedelbart att vinna på bortaplan!
. . .
Erland Hellström, ja. Var rätt säker på att Hammarbys försvar skulle förlora i trygghet med förlusten av Richard Kingson.
Men jag kunde aldrig ana att det skulle bli så här illa.
Men den deppige Bajenmålvakten tog ändå smällen snyggt.
Han backade inte för någon fråga efteråt.
I ett desperat sökande efter goda Hellströmtecken, så kanske det var ett.

Av Mathias Lühr
mathias.luhr@expressen.se