I Turin 2006 var André Myhrer tre hundradelar från OS-brons. Därför var det en minst sagt laddad svensk som kom till start i går.
Men förstaåket gav endast en tiondeplats:
- Jag har aldrig tyckt om att förlora och var förbannad. Så jag försökte elda på mig själv med positiva ord.
Efter ett lysande andraåk tog Myhrer ledningen med 90 hundradelar och höll den tills Ivica Kostelic tog sig förbi.
Myhrers monsteråk räckte till bronset:
- I andra åket kliver jag fram och visar att jag kan åka skidor. Att ta medalj känns fantastiskt.
Men en OS-medalj kändes avlägset i höstas när Myhrer drogs med stora knäproblem.
Innan säsongen ens dragit i gång fick han felaktigt höra att hans korsband var trasigt.
Diagnosen ställdes av en förvirrad amerikansk läkare i backen under ett läger på Nya Zeeland i augusti.
- Jag blev livrädd, säger Myhrer.
I december kraschade också Myhrer våldsamt två gånger i Beaver Creek i USA. Först på genomåket och sen på kombinationsstörtloppet.

Anlitade Fogdö i somras

Efter det beslutade han sig för att lägga ner kombinationssatsningen och fokusera på slalom.
- Jag är alltid rädd när jag kör störtlopp. Så jag ville lägga energin på att åka bättre i slalom, erkänner Myhrer.
Men det kanske viktigaste beslutet fattade Myhrer redan i somras, när han valde att anlita förre alpinstjärnan Thomas Fogdö som mentor och mental rådgivare.
I Fogdö, som förlamades efter en skidkrasch 1995, fann Myhrer en människa som kunde hjälpa honom att finna den balans som krävs för att lyckas på högsta internationella nivå.
- Det har fungerat jättebra, säger Myhrer om Fogdö.
- Vi har en bra dialog och det har helt klart hjälpt mig i år. Gett mig motivation. Hjälpt mig att se saker ur ett annat perspektiv.
- Fogdö har, som gammal skidåkare, hjälpt mig att få huvudet på rätt ställe.
Bland annat har Myhrer och Fogdö haft flera möten på Arlanda under säsongen, inför tränings- och tävlingsresor.
- Vi hörs även via mejl och telefon. Och vi snackades vid ett par gånger före OS. Vi bestämde att jag bara skulle åka hit och göra mitt "race".
Vilket alltså gav brons.
- Fantastiskt! Tankarna var att jag inte hade så mycket att förlora. Jag satsade allt på ett kort. Skulle jag ha något med toppstriden att göra behövde jag prestera på topp. Helt otroligt att få vara på pallen.
Hur var det att stå där nere och invänta sista åkarna?
- Fruktansvärt nervöst., Jag hade på känn att det kunde bli som i Turin. Det hade varit jävligt tråkigt.
- Att stå där och vänta, det är en pirrig känsla. Samtidigt fantastiskt gott.